När jag var liten tyckte jag om saker som glimrade. Man kan säga att jag var som en skata. Allt som var genomskinligt, blänkte och hade ljusa fina färger fullkomligt älskade jag. Jag samlade på pärlor och jag hade tonvis av glasbitar.

Har ni sett de där vita stenarna som sitter i asfalten? Vill man inte bara plocka bort dem?  Asfalten är svart och därför ska inga vita stenar sitta i. Detta är ingen fråga om rasism. De vita stenarna tillhör inte asfalten tyckte jag. De är för fina för det.

Jag och min bästa kompis tog tag i varsin skruvmejsel från förrådet och högg in bland de små "diamanterna". Sen la vi dem i en hink. Vissa stenar satt för hårt. Då fick pappa hjälpa till. Sedan tröttnade vi. Då började vi bygga sandslott. Och vad är ett sandslott utan vita vackra stenar på toppen? Cirkeln är sluten. Det blev jättefint. Sedan regnade det.

Tänk om man i livet kan välja ut de sakerna man vill göra och välja bort det man inte tycker är skoj. Så allt man gör vara roligt. Fast då kanske det inte skulle vara lika kul. Hur som helst skulle jag välja bort:
1. Att städa. Det blir ju ändå alltid smutsigt igen. Och förresten räcker att städa när det är äckligt smutsigt.
2. Att gå ut när det regnar. Regniga dagar är till för att ligga inne och bara mysa. Punkt.
3. Skolan. Den tar upp så mycket tid. Och jag har redan använt den för mycket. Nu får det vara nog.

Så de bra bitarna. Det är dem vi vill ha. Rosen på prinsesstårtan, stjärnklar himmel, dragspelsfarbrorn i stan, ett internskämt, en snabbtur till Triumf Glass, alla vänner och en glimt i ögat. Och där har vi vårat lyckoelixir. Det är bra. Bara bra. Och lite bäst.