På löpsedeln står det: "tappa vikt med nya bantningsmetoden". I samhället talas det om hur överviktiga har det svårt. Hur de överviktiga nedvärderas. Och hur folk glor när överviktiga passerar på gatan. Jag förstår mig inte på detta. Har man inget annat vettigare för sig. Överviktiga människor är det bästa som finns.

Fetma är en sjukdom som jag har förstått det. Den sjukdomen är kanske jobbig att ha. Jag vet inte. Jag är pinnsmal. Men jag vet även att tjocka människor har en gåva som ingen annan har. De är "tjocka av snällhet". Över lag är tjocka människor snällare än normalviktiga. Enligt mina undersökningar då alltså. Och för att poängtera detta. Det är bra att vara snäll.

Så om tjocka går runt och bär på all snällhet. Hur kommer det sig då att vi inte alltid söker oss till dem? Är vi verkligen så ytliga. För idealet säger till oss att man inte ska vara tjock. Man ska vara "känd och smal, känd och smal". Då är livet lyckat. Eller inte. Det viktigaste är vännerna. Och det tror jag inte att tjocka människor har lika lätt att få. Rätta mig om jag har fel. Jag kanske är helt ute på hal is.

Vi drar oss för att tilltala en överviktig. Vi ger de istället öknamn. Vi tillverkar riktigt små kläder så att de överviktiga måste specialbeställa sina. Vi vill inte synas tillsammans med en överviktig. Då sjunker vår status. Vi håller oss helt enkelt borta. Jag tycker att det borde vara tvärtom. Vi har mycket att lära av landets "små tjockisar". Låt oss placera dem i TV. Och visa alla att tjockisar inte bara kan figurera i matprogram.

Jag vill se en tjockis i rapport. Som kan berätta de senaste menyerna från McDonalds. Jag vill en tjockis på Bingolotto. Då lär tittarsiffrorna öka. Jag vill se en tjockis i Let's Dance. Så det blir lite mer gump i rörelserna. Och jag vill att alla i Lost ska vara tjocka. Då kommer inte maten räcka så länge som den gjort nu. Till sist vill jag se en tjock julvärd. Det kan inte sluta i annat än succé.

Ibland när jag vaknar känner jag att jag är riktigt snygg. Idag har jag en bra dag. Jag vet inte riktigt vad det är. Men ansiktet känns rätt format, ögonen är lagom söta och min mun är fyllig och i en finurlig pose. Och som grädde på toppen så lägger sig håret precis så som jag vill ha det. Har jag sagt att jag passar oerhört bra i de här kläderna? Det är faktiskt en fröjd att se mig själv i spegeln.
Jag säger detta utan att ha dåligt samvete över mitt säkra självförtroende. För likaväl som det kan bli en snygg morgon kan det bli en ful. Ögonen är insjukna med ögonbrynen hängandes över. Min hy är blek och brokig. Mina tänder är skeva och gula. Och hur fan kan min näsa vara svullen? Det är nästan som om jag går i lustiga huset och tittar in i de där buckliga speglarna. Vad är det då som avgör mitt morgonutseende?

För inte kan det vara nattsömnen som spelar in. Hur gott jag har sovit har ingen betydelse. Och det kan inte vara sminket. För sådant använder inte jag. Vad jag däremot tror det kan vara är mitt psyke. Jag tror att jag lurar mig själv att vara snygg. Jag ger mig själv komplimanger undermedvetet. Om detta i så fall stämmer ska jag luras flera gånger. Detta kan vara början till det onda jag.

Så vad ska jag då välja? Att:

1.)    Vara snygg (lura mig att vara snygg) och vara ond.

2.)    Vara ärlig och tvinga mig själv att se mitt groteska jag.

Svar: En säker etta. Det viktigaste här i livet är ju att vara snygg. Det är även vetenskapligt bevisat att man kommer längst med ett bra utseende. Och jag har alltid varit mån av min karriär, så mitt beslut blir inte svårt.^*

Jag hoppas att alla ni följer mitt råd. Ljug för er själva och säg att ni är snygga och när ni ändå håller på: Ljug för andra och säg att de är snygga (ja, även om det inte är det). En osanning eller en vit lögn kan inte göra någon skada.

* - Vill bara poängtera att jag gick lite överstyr. Menade inte riktigt allt jag sa. Självklart ska ni vara stolta över vilka ni är och hur ni ser ut. Men det betyder inte att ni ska ljuga och spotta grodor för det. Använd sunt förnuft och vara nöjd med dig själv.