Kursiv stil = Osäker stackare

Inom parentes = Mina tankar

Hahaha. Titta på mig. (Vad är det nu då?) Jag är bäst. (Hmpf. Ah säkert.) Jag är störst. (I käften i alla fall). Kolla vad jag ska göra nu. Se. Snälla. (Han måste ha uppmärksamhet.) Titta på mig. (Stackars liten, skaffa dig ett liv.)

Någon som fattar vart jag vill komma? Små ynkliga personer med dåligt självförtroende som gör allt för att folk ska upptäcka dem. De gör verkligen vad som helst för att bli accepterad av omgivningen. Allt. Jag ser bara på. Med ett flin. Tänker. Ser dem inte själva hur de beter sig? Jag tycker synd om dem. Att sakna självständighet måste vara det värsta som finns. Då har man ingen identitet. Man har inget jag.

Kolla nu. Jag ska ta den här "shoten". (Hm. Okeeej!?) Höhö. Nu då. *Slurk* (Wow...NOT) Fan va det bränner, jävlar. (Du är sååå cool.) Arrgh. Så jävla ballt ändå. (Ja, nu är du väl nöjd. Alla ser. Du är i centrum. Men för vadå? Du drack bara lite apelsinjuice.)

Jag tror att alla vill synas. Det ligger i våran natur. Men det ska inte behöva gå så långt att man desperat letar efter bekräftelse. Nej. Jag dyrkar dig som kan vara dig själv. Du kan stå upp för vem du är. Du kan hjälpa andra. Du är en vän. Du är en sann vän. Du är bra tycker jag.

Så varför vara patetisk? Varför så nödvändigt att sticka ut? Varför inte bara vara en i mängden? För i slutändan är du ändå unik. Du måste bara själv inse det. Hallejulah. I am from the ghetto. And I'm proud of it.

Alla tycker väl om att baka? Eller alla tycker väl åtminstone om att äta det som är bakat. Jag tycker om både och. Jag tycker om morotskaka, kladdkaka, sega chokladmuffins, drömmar, chokladrutor, havreflarn etc. I de kakorna finns det socker. Det är sött.

Förut bakade jag alltid. Det var liksom mitt intresse. Jag frågar mig varför jag inte gör det längre. Man får ju bara ut gott utav det (dubbel bemärkning). Och så tyckte jag om att diska förut (bara som en liten parentes). Det gör jag inte längre.

När vi hade bakvecka i skolan när jag gick i sjuan skulle vi göra rulltårta. Varsin skulle man baka. Av den kakan man tog ut ur ugnen skulle man göra tolv bitar. En bit fick du själv äta upp. Jag gjorde med chokladsmak. När den var färdig skar jag elva små smala bitar. Vad som blev kvar, nästan halva tårtan, var den biten till mig. Smart va!?

Problemet var bara att Muhammed också var där och bakade. Eller ah, bakade och bakade. Han var där. Och han åt. Muhammed är den där storvuxna, nästan tjocka, killen i nian alla är rädda för. Han som hotar lärarna för att få bättre betyg. Han som startar matkrig. Han som lyfter upp att små skitar på skåpen. En gång stoppade han hela luciatåget bara för att han skulle gå på toa. Han hade herravälde över skolan.

Han kommer med bestämda tunga steg mot mig i hemkunskapssalen. Ser hur han är ute efter min kaka. Jag känner hur paniken sprider sig hos mig. Han är framme vid min kaka. Sträcker sig efter den. Jag slänger mig mot min tårta för att skydda den. Men det är för sent. I ett enda nafs är hela min goda rulltårta borta. Han tuggade inte ens. Han njöt säkert inte heller. I vilket fall som helst så var min kaka borta.

Mina ögon blir blanka när jag tänker tillbaka på det här. Känner hur jag behöver tröst. Nu ska jag gå och baka. Förhoppningsvis får jag hela kakan för mig själv.

Har du någon gång vart på konsert? Eller stått i en matkö? Av erfarenhet vet jag att du har medverkat i en böghög. Så... vad kände du? Välbehag, panik eller kanske avsky? Jag är en sådan person som fullkomligt hatar folkmassor och trängsel. Skockar av sinnessjuka klåfingriga missfoster där alla gör sitt yttersta för att få den bästa platsen eller det största utrymmet utan någon som helst omtanke hur personer runt om den påverkas. Där står jag i lugn och ro och tvingas känna mig själv knuffas hit och dit samtidigt som andras händer medvetet eller omedvetet fingrar över min kropp.

De flesta svenskar är medlemmar i den så kallade "70-klubben". Det är så många centimeter vi svenskar tycker att en främling ska hålla avstånd så att vi ska kunna känna oss trygga. Jag har inte emot att en främling sätter sig och pratar med en på tåget (vilket händer ytterst sällan) men när denne har kommit på tok för nära (han har kommit så tätt intill dig att man känner choritzoodören välla ur munnen) är det inte längre är trevligt utan endast motbjudande.

Vad är det då som får vissa människor, män i synnerhet, att smidigt, utan att någon först märker det, närma sig för att sedan sätta in en stöt i form av en slemmig kram eller en böghög. Är för att vi är osäkra med oss själva och måste göra oss själva rättvisa bland omgivningen? Jag tror att det är vår biologiska bakgrund som spelar in. Istället för att slåss om den bästa kvinnan bildar vi istället högar där vissa små stackare får utlopp för sina intima behov. Helst ska man även hinna med ett par juckningar innan högen är slut och vardagen fortsätter till det normala.

Samma osäkra manliga beteende kan man stöta på i omklädningsrummet. Killarna stroppar runt med musklerna spända till max. Självklart ska ingen se att man spänner sig så mycket att man nästan skiter ner sig. Men gärna ska man också jämföra och påpeka hur sommaren och stranden närmar sig med stormsteg. En annan oskriven regel är att kommentera hur brännan på duschpartnern ser ut, behåringen eller hur mycket han schamponerar sig. Ett enligt mig ett stark tecken på sexuella dragningar till det egna könet.

Så är vi alla bögar innerst inne? Kanske skyller vi bara ifrån oss då vi anklagar utövarna i specifika sporter för att vara homosexuella. Vi är väl rädda för att själva bli en av dem. Så om vi nu inte tvekar att titta in andra män i duschen, då finns det någonting att frukta. Din sexuella läggning är lika säker som en etta. Bara du är trygg i dig själv. Och hur farligt kan det vara? Det är ju ingen sjukdom. Att vara fikus.

"Femmorna mot röset. Pix pax att ha det här målet."

Vi tog alltid det där målet. Det var bara för att vattenpölarna var djupare på andra sidan. Svårare att försvara då. Klockan är tjugo i tio. Rasten varar bara i 20 minuter. Vi måste skynda oss att sätta i gång matchen. Alla intresserade har kutat ner för skolgården till den blöta grusplanen. Massvis med barn står nu på planen redo för avspark. Majoriteten killar. Ingen har jacka. Nu ska man vara så kvick och smidig som möjligt.
Det är nästan omöjligt att få tag i bollen på grund av alla ben med stövlar. (Stövlar? När man ska spela fotboll, det kan inte vara det smidigaste.) Hit och dit mölas bollen fram och tillbaka. Som busschaufförer runt en porrtidning springer alla runt bollen. Förutom de som saknar bollsinne. De står och tittar på larver eller räknar taggar på busken. Till slut lossnar bollen och en femmas tå sträcks fram. 1-0. Och klockan ringer. Ding ding dong.

Matcherna slutade nästan alltid så. Till oss. Femmorna. Sen retade småungarna oss. Vi blev jättesura. De sjöng "campione campinoe oh öh woow öhw". Trots att vi hade vunnit och innerst inne visste vi att vi var bäst. Men vi blev sura. Några slog de mindre. Då togs det upp på nästa klassråd.

När vi satt i klassrummet igen var våra tröjor fulla av prickar på ryggen. Förutom de som saknar bollsinne. De var rena. Istället gömde de en tusenfoting under bordet. Det enda jag höll under bordet var min stolthet. Vinnarinstinkten att alltid göra mitt bästa, vad det än handlade om. Men jag visade det inte för någon. Jag höll det inom mig. Andra fick bara se mitt bästa jag. Det jag gav i alla situationer, i alla lägen.

-         Jag såg dig på TV häromdagen

-         Jaså? Va kul, eller något.

-         Ja, eller hur. Grattis!

-         Ehm... tack. Varför säger du det?

-         Grattis till att du fick vara med i TV, alla vill ju det.

-         Nej. Varför vill man med?

-         Man vill synas.

-         Men det kan man ju göra i verkliga livet också.

-         Men inte inför så många.

-         Vill man alla många ska se?

-         Ah. Men helst vill man att alla ska se.

-         Varför tror du att det är så?

-         Vet inte. Men jag vill synas i alla fall.

-         Okej. Konstigt.

Konstigt eller inte. Så här tror jag att det är i alla fall. Människor vill inte bara vara en i mängden. Man vill vara någon som sticker ut. Man vill att någon ska lägga märke till en. Man vill vara en röd prick i en grå massa. Man vill vara den roliga. Den charmiga. Den sympatiska. Den omtänksamma. Man vill vara där när det händer. Men man vill ändå inte synas för mycket. Man ska inte göra bort sig. Inte skämma ut sig. Inte vara stöddig. Inte gå till överdrift. Man ska vara lagom. På rätt plats.

Man söker. Hela tiden letar man efter vem man egentligen är. Och det är du själv som bestämmer det. Nej, så fan heller. Det är alla i din omgivning. Det är de som gör dig till den du är. Därför gäller det att synas. Men inte vara för synlig. Därför gäller det att vara bra. Men inte för bra. Därför gäller det att vara precis lagom.

Man ska vara som ett myggbett. Det gäller att varsamt välja platsen där man är det. På vissa ställen kliar det något ofantligt. Det är outhärdligt. Där klarar man sig aldrig. Inte ens om man är med i TV.

I tecknade filmer sitter det alltid en ängel på ena axeln och en djävul på den andra. På samma sätt sitter de på mig. Alltid bråkar de två om hur jag ska agera. I slutändan är det alltid ängeln som vinner. Fast ibland händer det att ängeln har fastnat i en bilkö. Och vad händer då? Jo, djävulen bestämmer hur jag ska agera.

En riktigt ond djävul skulle då fått dig att sno godis från småbarn, lägga häftstift på lärarens stol eller sätta lappar på ryggen. Men min lilla putte på vänsteraxeln är inte riktigt så mörk på insidan. Han nöjer sig med att irritera vänner ända in på skinnet. Vad är egentligen roligare än att retas?

Helst ska man få in en liten enkel kommentar som bara offret och dennes närmaste vänner förstår. Den ska vara så rapp och kvick att det går ett sus genom luften när kommentaren fälls. Och offret ska bli så förnärmad och illa betagen att ansiktet förvrängs likt han ätit en citron. Kanske säger du något om hans utseende eller beteende. Och förresten kan även vara otroligt kul att peta på folk (bara som ett tips). Offret blir förstås ledset och du skrattar djävulskt, mycket tack vare din nya kompis på axeln.

Men snart har bilkön lossnat och ängeln är på väg rakt hem mot din högeraxel. Djävulen kastar oroliga blickar och antar att nu är hans roliga stund på dagen slut. Ängeln är tillbaka på sin plats och ställer i ordning på saker och ting. Du säger till offret att allt bara var på skoj och ber att han ska förlåta dig. Rätt och slätt är allt åter frid och fröjd och allt är som vanligt igen. Men innerst inne saknar du den stunden där du för en gång skull fick vara "the bad guy".

När det var sol och sommar och fart i kroppen sprang jag och min bror runt nakna i trädgården av en prestigefylld fotbollskamp om vem som var den bästa liraren i familjen.  Självklart vann jag. Tre år äldre betydde mycket i detta sammanhang. Som mål hade vi två stolar. Trädgården var inte stor, kanske fyra meter. Men det räckte gott för oss.
Jag har sett detta på film. Gång efter gång gör jag mål, sträcker armarna i luften och gör ett ärevarv runt plommonträdet. Men min bror är inte dum. När jag är i full fart med att fira mitt mål skyndar han att kontra in ett han också. Jag tyckte inte att det räknades. Brorsan bara skrattar av elakhet. Så som brorsor gör.

Mormor tittar på och hon skrattar så hon nästan faller av stolen där hon sitter på altanen. Hon är smått skärrad. Det är alla mormödrar. Sedan serveras det saft.

När man var liten var det okej och att vara naken. Det vill jag kunna vara nu med. Men inte då. Det ligger i människans natur att det inte lämpar sig. Djur är nakna. Tror ni att de vill vara det? Eller är det så att de inte är kapabla till att göra egna kläder.

Jag tror att jag ska bryta mot normen och göra som intuitionen säger till mig. En varm natt då alla ligger oskyldigt och sover ska jag, lika oskyldigt, klä av mig alla kläder och springa runt längs gator och torg. Ingen märker något. Men jag märker att det är värt det. Så lätt!