En varm dag i september. Min familj hade tagit en go vecka bort från stök och stim här hemma. Jag njöt till fullo av vattengympan med de tyska tjocka tanterna. Jag var fullkomligt överlägsen på pilkastningarna som anordnades. Jag skrattade när den tunisiske lekledaren halkade och föll ner i poolen ("hallka bola"). Jag prutade och när dagarna nästan var slut sjöng jag med i turistgruppens allsångskvällar.

Piratbåten. Den självklara turistattraktionen. Ett halvt dussin muskulösa män i ett piratskepp tog all världens folk på en tur de sent kommer att glömma. Vi bjöds på tyngdlyftning, repklättring, nyinfångad fisk och som avslutning en Titanicinspirerad scen i båtens för. Men det jag mest kommer ihåg från piratskeppet är badpaus nummer två.

Vid tre tillfällen lade båten till vid en vid för att rasta alla genomsvettiga passagerare. Vattnet var klart och underbart blått. Precis så blått som man ser på vykortet. Och där skulle jag få bada. Jag tog chansen att dyka från relingen. Med mina cyklop simmade jag runt runt och såg den sandvita botten under mig. "Skit, det kan inte alls vara djupt här", tänkte jag och prövade att simmar ner. Det var lättare sagt än gjort. Jag simmade och simmade. Kände att andan höll på att ta slut. Jag kommer inte ett dyft närmare botten. Har jag glömt att ta bentag? Nej. När jag tittar upp mot ytan ser till min förskräckelse att den är minst fem meter upp.

Det var klart vatten. Vattnet var underbart blått. Och här klarade inte jag att simma ner till botten ens. Jag som brukar vara en sån haj i vattnet. Jag kom ingenstans. Det var som att springa på en tjockmatta, fastna i kvicksand, trampa vindruvor eller förgäves kämpa i en fotbollsmatch. Jag kom verkligen ingenstans. Det var förargligt. Att kämpa och kämpa och samtidigt inte nå något resultat. Det var knappt något jag aldrig upplevt förr. Med svansen mellan benen klev jag upp ur vattnet igen. Frågade: "How deep is the water?"

-        Twelve meters, sir.

Nu kändes det lite bättre.

Jag har gjort ett experiment. Idag gjorde jag det. Så här gick det till:
Jag var klädd som vanligt. Jag tog tåget in till stan.  Satte mig bredvid en främling. Ingen respons. Jag tog spårvagnen till Korsvägen. Satte mig bredvid en främling. Ingen respons. Sedan promenerade jag till Gothia Towers och gick in i hotellet. Här höll jag huvudet lågt. Siktade bort mot hissarna. Jag steg in och tryckte på knapp 26. Och upp for det. Ingen var i hissen. När jag kom upp tryckte jag på ettan. Och ner for det. På våning fyra gick en dam in. Hon såg mig inte i ögonen. Ställde sig bara i andra hörnet och gick av på bottenvåningen. Jag stod kvar. Åkte upp igen. Och så här fortsatte det. När jag för eflte gången skulle åka upp och det tagit 43 minuter undrade en hotellarbetare vad jag gjorde.

Sedan bytte jag kläder. Tog på mig mina gula byxor och en färgglad t-shirt. Jag gick in i det andra av de två husen.  Höll huvudet högt. Siktade mot hissarna. När jag kom in i hissen stod det redan en där.

-         Vilken våning vill du till?

Skit, där sprack mitt expediment direkt. Eller egentligen inte. Jag hade faktiskt lyckats. För målet med mitt experiment var att få någon att tilltala mig. Ville veta hur lång tid det tog för någon att lägga märke till mig. Vinst till utseende nummer två. Överlägset.

-         Längst upp, tack.

-         Snygg klädsel förresten.

-         Det glädjer mig att du lade märke till det, säger jag och ler.

-         Inte så svårt faktiskt.

Jag gjorde ett experiment idag och det blev faktiskt ganska lyckat.