Alla tycker väl om att baka? Eller alla tycker väl åtminstone om att äta det som är bakat. Jag tycker om både och. Jag tycker om morotskaka, kladdkaka, sega chokladmuffins, drömmar, chokladrutor, havreflarn etc. I de kakorna finns det socker. Det är sött.

Förut bakade jag alltid. Det var liksom mitt intresse. Jag frågar mig varför jag inte gör det längre. Man får ju bara ut gott utav det (dubbel bemärkning). Och så tyckte jag om att diska förut (bara som en liten parentes). Det gör jag inte längre.

När vi hade bakvecka i skolan när jag gick i sjuan skulle vi göra rulltårta. Varsin skulle man baka. Av den kakan man tog ut ur ugnen skulle man göra tolv bitar. En bit fick du själv äta upp. Jag gjorde med chokladsmak. När den var färdig skar jag elva små smala bitar. Vad som blev kvar, nästan halva tårtan, var den biten till mig. Smart va!?

Problemet var bara att Muhammed också var där och bakade. Eller ah, bakade och bakade. Han var där. Och han åt. Muhammed är den där storvuxna, nästan tjocka, killen i nian alla är rädda för. Han som hotar lärarna för att få bättre betyg. Han som startar matkrig. Han som lyfter upp att små skitar på skåpen. En gång stoppade han hela luciatåget bara för att han skulle gå på toa. Han hade herravälde över skolan.

Han kommer med bestämda tunga steg mot mig i hemkunskapssalen. Ser hur han är ute efter min kaka. Jag känner hur paniken sprider sig hos mig. Han är framme vid min kaka. Sträcker sig efter den. Jag slänger mig mot min tårta för att skydda den. Men det är för sent. I ett enda nafs är hela min goda rulltårta borta. Han tuggade inte ens. Han njöt säkert inte heller. I vilket fall som helst så var min kaka borta.

Mina ögon blir blanka när jag tänker tillbaka på det här. Känner hur jag behöver tröst. Nu ska jag gå och baka. Förhoppningsvis får jag hela kakan för mig själv.

Har du någon gång vart på konsert? Eller stått i en matkö? Av erfarenhet vet jag att du har medverkat i en böghög. Så... vad kände du? Välbehag, panik eller kanske avsky? Jag är en sådan person som fullkomligt hatar folkmassor och trängsel. Skockar av sinnessjuka klåfingriga missfoster där alla gör sitt yttersta för att få den bästa platsen eller det största utrymmet utan någon som helst omtanke hur personer runt om den påverkas. Där står jag i lugn och ro och tvingas känna mig själv knuffas hit och dit samtidigt som andras händer medvetet eller omedvetet fingrar över min kropp.

De flesta svenskar är medlemmar i den så kallade "70-klubben". Det är så många centimeter vi svenskar tycker att en främling ska hålla avstånd så att vi ska kunna känna oss trygga. Jag har inte emot att en främling sätter sig och pratar med en på tåget (vilket händer ytterst sällan) men när denne har kommit på tok för nära (han har kommit så tätt intill dig att man känner choritzoodören välla ur munnen) är det inte längre är trevligt utan endast motbjudande.

Vad är det då som får vissa människor, män i synnerhet, att smidigt, utan att någon först märker det, närma sig för att sedan sätta in en stöt i form av en slemmig kram eller en böghög. Är för att vi är osäkra med oss själva och måste göra oss själva rättvisa bland omgivningen? Jag tror att det är vår biologiska bakgrund som spelar in. Istället för att slåss om den bästa kvinnan bildar vi istället högar där vissa små stackare får utlopp för sina intima behov. Helst ska man även hinna med ett par juckningar innan högen är slut och vardagen fortsätter till det normala.

Samma osäkra manliga beteende kan man stöta på i omklädningsrummet. Killarna stroppar runt med musklerna spända till max. Självklart ska ingen se att man spänner sig så mycket att man nästan skiter ner sig. Men gärna ska man också jämföra och påpeka hur sommaren och stranden närmar sig med stormsteg. En annan oskriven regel är att kommentera hur brännan på duschpartnern ser ut, behåringen eller hur mycket han schamponerar sig. Ett enligt mig ett stark tecken på sexuella dragningar till det egna könet.

Så är vi alla bögar innerst inne? Kanske skyller vi bara ifrån oss då vi anklagar utövarna i specifika sporter för att vara homosexuella. Vi är väl rädda för att själva bli en av dem. Så om vi nu inte tvekar att titta in andra män i duschen, då finns det någonting att frukta. Din sexuella läggning är lika säker som en etta. Bara du är trygg i dig själv. Och hur farligt kan det vara? Det är ju ingen sjukdom. Att vara fikus.

När solen skiner är jag lätt och glad. När molnen täcker himlen sänker jag mitt huvud och är inte längre lika full energi. Trots solens enorma storlek och lysande kraft kan jag inte låta bli att förundras över hur mycket den spelar in hos oss människor. Vi blir vänliga. Vi blir glada. Vi blir lättsamma. Och vi blir fulla av karisma.

Vad vore en sommar utan sol? Ingenting för mig. Sommar elikamed sol! Vi ska kunna ligga halvnakna på stranden och bara lapa oss i det vintergatans stjärna erbjuder oss. Vi svettas så det börjar lukta bacon och när kvällen är kommen är vi så nöjda med våran dag att man tvivlar på att nästa kommer att bli lika.

Men är egentligen solen vår vän? Denna elakartade glob skapar både torka och global uppvärmning. Som i sin tur resulterar i svält, rubbat ekosystem, smälta poler och massdöd. Kanske dumt tänkt av mig eftersom vi inte skulle ha haft vare sig mat, poler eller ett ekosystem utan solen. Vi skulle inte ens ha oss själva. Så varför kan inte solen lysa lite mer lagom.

Ordet som svenska språket är ensamt om att ha. Ett ord som passar in i alla lägen. Men vi får aldrig lagom. Antingen är det för mycket. Eller så är det för lite. Det regnar, regnar, regnar. Eller. Det är för, för, fööör varmt. Vi blir aldrig nöjda. Jag är likadan. "Vädret i Sverige är så jävla kass." Alltid!

Så varför inte bara nöja oss med det vi har - det klimat vi har. Ta vara på den gnutta sol vi får. För vi mår ju faktiskt bättre. Och vi blir gladare. Och vi sprider det till vår omgivning. Och en sak är säker. Solen är vår bästa vän.

Jag har ett samvete som är större än min kroppshydda. Jag klarar inte av att se hur en annan människa blir besviken över mina ord. Hur ögonen sjunker och hur han/hon säger "det gör inget, det är lugnt". Därför brukar mina beslut vara till den andras önskan, vare sig jag vill eller inte. Det går att leva med det också.

Det är ibland för jävla svårt att säga nej. Ett enkelt ord på tre ynka bokstäver. Ändå är det rent ut sagt en omöjlighet för mig att orda detta. Min rädsla för att göra någon annan besviken är enorm, ofantlig, obegränsad. Man kan tycka att det är mitt bästa som är det bästa för mig. Hänger ni med? Men för mig är det viktigaste att andra mår bra. Ofta är det så att jag tar mina vänner i första hand. Det går att leva med det också.

Jag har inte lust att träna - jag tränar ändå. Jag har inte lust att göra något - jag ställer upp ändå. Jag räknar ner sekunder till att jag får en sekund för mig själv. Att hinna tänka och att bara ta det lugnt. Men vadå? Ett liv på topp är ju själva höjdpunkten. Vila sig kan man göra när man är död. Jag känner att om man håller igång och inte slappar ner sig så orkar man mer. Det är ett ganska gott tips. Men SPA. Det går att leva med det också.

På något vis måste jag kunna intala mig själv att den andra personen borde förstå mitt svar och att han/hon inte blir så besviken som jag tror. Han/hon borde förstå hur jag tänker. Allting kan inte alltid passa alla. Då skulle inget blivit speciellt kul. Nu frågar jag mig själv: Är det enbart kul man är ute efter? Svar: Nej. Man måste leva med sunt förnuft och se till vårt eget bästa. Nej är betraktat som ett konservativt negativt ord som i många munnar är tabu. Så även för mig, slår det mig medan jag skriver. Men inte nu längre. Det går inte att leva med. Nej, nu har det blivit ändring, nu ska jag säga nej.
- NEJ!

En dag kommer jag hemcyklandes från skolan. Det var längesen och det var sol. En sådan där bra dag man bara tycker om. Jag har precis cyklat in genom stenmuren vi har längst ner i vår trädgård när mitt hjärta fastnar i halsgropen. Framför mig ser jag en...

Livet är en engångsföreteelse. Livet inträffar bara en gång. Det gäller allt organiskt liv. En gång. Det är inget du kan göra åt. Liv går inte att få igen. Så det liv du har måste tas vara på. Jag antar att det är din viktigaste uppgift.

Jag jobbar varje dag för att bli den jag vill vara. Det jag inte trivs med mig själv ändrar jag på. Det andra stör sig på mig ändrar jag på. Allt för att kunna bli en så god människa som möjligt. Det kanske låter klyschigt men skiter jag i. Att inte klara av att leva med sig själv måste vara det mest horribla som finns.

Precis lika mycket som jag formar mig själv blir jag påverkad av andra. "Det är inte mina åsikter som mig själv som gör mig till den jag är - det är andras åsikter om mig." Låter svagt men har betydelse. Tänk hur mycket man lyssnar på andra hur man ska vara etc. Eller är du helt självständig?

Det jag vill komma till är: Du har ett liv. Spela inte bort det, klanta inte bort, var varsam, släng inte iväg ditt liv. Vi är inte så bra på att återvinna.

... älg. En stor älg med enorma horn. Den står och glor på mig bara tre meter fram. Har ätit sig berusad på höstäpplena. Jag står lamslagen. Hinner tänka att detta är slutet. Älgen tar ett språng mot mig. Jag hukar mig. Blundar. Älgen viker av. Paralyseringen släpper. Jag springer därifrån.

Så skört kan livet vara. En dagen bra. Andra dagen borta. Ta vara på det. Livet är det betydelsefullaste du har.

På löpsedeln står det: "tappa vikt med nya bantningsmetoden". I samhället talas det om hur överviktiga har det svårt. Hur de överviktiga nedvärderas. Och hur folk glor när överviktiga passerar på gatan. Jag förstår mig inte på detta. Har man inget annat vettigare för sig. Överviktiga människor är det bästa som finns.

Fetma är en sjukdom som jag har förstått det. Den sjukdomen är kanske jobbig att ha. Jag vet inte. Jag är pinnsmal. Men jag vet även att tjocka människor har en gåva som ingen annan har. De är "tjocka av snällhet". Över lag är tjocka människor snällare än normalviktiga. Enligt mina undersökningar då alltså. Och för att poängtera detta. Det är bra att vara snäll.

Så om tjocka går runt och bär på all snällhet. Hur kommer det sig då att vi inte alltid söker oss till dem? Är vi verkligen så ytliga. För idealet säger till oss att man inte ska vara tjock. Man ska vara "känd och smal, känd och smal". Då är livet lyckat. Eller inte. Det viktigaste är vännerna. Och det tror jag inte att tjocka människor har lika lätt att få. Rätta mig om jag har fel. Jag kanske är helt ute på hal is.

Vi drar oss för att tilltala en överviktig. Vi ger de istället öknamn. Vi tillverkar riktigt små kläder så att de överviktiga måste specialbeställa sina. Vi vill inte synas tillsammans med en överviktig. Då sjunker vår status. Vi håller oss helt enkelt borta. Jag tycker att det borde vara tvärtom. Vi har mycket att lära av landets "små tjockisar". Låt oss placera dem i TV. Och visa alla att tjockisar inte bara kan figurera i matprogram.

Jag vill se en tjockis i rapport. Som kan berätta de senaste menyerna från McDonalds. Jag vill en tjockis på Bingolotto. Då lär tittarsiffrorna öka. Jag vill se en tjockis i Let's Dance. Så det blir lite mer gump i rörelserna. Och jag vill att alla i Lost ska vara tjocka. Då kommer inte maten räcka så länge som den gjort nu. Till sist vill jag se en tjock julvärd. Det kan inte sluta i annat än succé.

Jag tror inte att banan är en frukt. För jag tror att det är ett bär. Det har jag hört av min naturkunskapslärare. Jag tror på honom. Jag menar, det finns ju en massa andra saker som inte är som man tror jag. Och ofta förenklar man bara saker. Att kalla banan för en frukt är ju fruktansvärt enkelt (förstår ni ordleken?). Och om det är fel så är det inte heller första gången svenskarna har gjort fel. Tänk bara när vi lät tv3 sända Robinson (okej, det var det första jag kom på, förlåt).

Jag har försökt att säga till folk att banan är ett bär. Inget vill lyssna på mig. Det är omöjligt. Jag befinner mig i "dött läge". Men jag tror verkligen på detta. Är det någon mer än jag som tror, och vill, att bananer är ett bär? Istället för medtycke får jag höra en massa skit från andra. De vet plötsligt ALLT om bananer. Här kommer en historia:

Banan är något man kan äta. Det är gott. Men man ska absolut inte äta det när man är trött för då blir man ännu mera trött. Folk tror att det är alkohol som orsakar flest bilolyckor men sanningen är att det är banan som är fallet. Eller ah, banan kanske kommer på andra plats i alla fall.

Märker ni inte hur sjukt det låter. Skulle våran oskyldiga lilla gula böj vara en orsak till bilolyckor. Inte då. Bananer är godtrogna bär som bara vill alla väl. Och alla vet ju att bananer innehåller mycket kolhydrater. Alltså ger den dig energi. Du blir pigg. Inte trött. Pigg. Cirkeln är sluten och lösningen är framme. Fler bär åt folket. "Bananas are (not) for monkeys."

"Femmorna mot röset. Pix pax att ha det här målet."

Vi tog alltid det där målet. Det var bara för att vattenpölarna var djupare på andra sidan. Svårare att försvara då. Klockan är tjugo i tio. Rasten varar bara i 20 minuter. Vi måste skynda oss att sätta i gång matchen. Alla intresserade har kutat ner för skolgården till den blöta grusplanen. Massvis med barn står nu på planen redo för avspark. Majoriteten killar. Ingen har jacka. Nu ska man vara så kvick och smidig som möjligt.
Det är nästan omöjligt att få tag i bollen på grund av alla ben med stövlar. (Stövlar? När man ska spela fotboll, det kan inte vara det smidigaste.) Hit och dit mölas bollen fram och tillbaka. Som busschaufförer runt en porrtidning springer alla runt bollen. Förutom de som saknar bollsinne. De står och tittar på larver eller räknar taggar på busken. Till slut lossnar bollen och en femmas tå sträcks fram. 1-0. Och klockan ringer. Ding ding dong.

Matcherna slutade nästan alltid så. Till oss. Femmorna. Sen retade småungarna oss. Vi blev jättesura. De sjöng "campione campinoe oh öh woow öhw". Trots att vi hade vunnit och innerst inne visste vi att vi var bäst. Men vi blev sura. Några slog de mindre. Då togs det upp på nästa klassråd.

När vi satt i klassrummet igen var våra tröjor fulla av prickar på ryggen. Förutom de som saknar bollsinne. De var rena. Istället gömde de en tusenfoting under bordet. Det enda jag höll under bordet var min stolthet. Vinnarinstinkten att alltid göra mitt bästa, vad det än handlade om. Men jag visade det inte för någon. Jag höll det inom mig. Andra fick bara se mitt bästa jag. Det jag gav i alla situationer, i alla lägen.

Här ska jag försöka skapa en röd tråd. Först en kort.

• När man var liten åkte man bobbycar
• Då fick man sår och plåster
• Man lekte ändå
• Jag lekte med platsboll
• (Sen bildades det sårskorpor)
• Dem kan du pilla på
• Och jag har en studsmatta.

Här kommer den långa historien:

Ni kommer ihåg de där hemska små bilarna som lät som bara satan när man åkte ner för asfaltsbackarna!? Jag minns dem så väl. De var antingen röda eller blå. Röda till tjejerna. Blåa till killarna. Jag hade en röd. Hm. Man körde fort som bara den. Fast man låtsades att man kunde köra snabbare. Men detta fordon var inte gjort att köra snabbt i, för när man uppnådde en viss hastighet och råkade luta sig lite, lite åt något håll var det kört.

Tur att det finns plåster. Mamma tröstar. Skrubbsåren på knäna är inte så farliga egentligen. Upp och hoppa och ut och leka igen. Men inte när det var Bolibompa, det var mot lagen.

Jag gillade sporter. Framför allt fotboll. Men jag var ganska liten. Och de där hårda läderkulorna var något för tunga för en liten skit som mig. Jag hade en platsboll istället. De kunde man skjuta hur hårt som helst på utan att få det minsta ont. Och de svängde. Åt alla möjliga håll och man hade INGEN aning om vart den skulle träffa. Lurigt värre.

Sedan hade sårskorpan torkat och då kunde man pilla bort den. Det gillade inte jag när jag var liten. Men nu tycker jag att det är okej. Men det gäller att hitta de skorpor som läkt färdigt. Om de är "färska" kommer blöda igen och du får ett ärr. Lagom snyggt. Men det är i alla fall en kul sysselsättning. Ett litet tips vad ni kan göra till sommaren. Här kommer ett annat: Ryck av benhår. Kanonkul! Fyra av fem toasters.

Jag brukar ofta gå runt och tänka på vad andra tänker. Aldrig kommer jag fram till något svar. Tyvärr. Att tänka vad andra tänker kan tänkas vara en sysselsättning för folk som inte tänker själva. Men det är tvärtom - jag tänker så mycket att jag nu har gått detta extra steg. Det jag har kommit fram av mitt tänkande är att någon man någonsin aldrig kommer att bli klok på kvinnan.

Tjejer tänker ännu mer än mig. Av erfarenhet vet jag att tjejer tänker vad som kommer hända om något händer. Där är inte riktigt jag. Än. Sen har jag inte kommit längre. Tjejer kommer alltid att vara den mest mystiska varelsen man kommer att hitta här på jorden. I alla fall för männen. Det är inget som tar upp så av männens tänkande som kvinnan (kanske fotboll, men bara kanske).

Jag har länge efterlyst en manual för att förstå sig på kvinnan. Ingen framgång här inte. Inte en bruksanvisning så långt ögat kan nå. Och utan en sådan kommer mysteriet att förbli olöst. Såvida inte...

Finurligt nog har jag tänkt att man kan efterapa prinsessan i ett annat mysterium: Mysteriet på Greveholm. Ni vet den där bästa julkalendern som gick 1996. (Jag vet, visst är det förvånansvärt tidigt, jag trodde att jag var mycket äldre när jag såg den.) Prinsessan i denna historia kan läsa tankar. Det är bara kastruller som kan stå emot hennes superförmåga. Många gånger har jag drömt om att för en dag - bara en ynka dag - få förmånen att kunna läsa andras tankar. Se vad som verkligen försiggår i kvinnans intellekt.

Är det intressant eller bara skitsnack? Jag är så bara så fruktansvärt nyfiken. Så om någon vet vart man kan köpa tankekraft eller en superförmåga kontakta mig snarast. Och om du som tjej vill dela med dig av dina tankar är du varmt välkommen. Annars fortsätter jag mitt sökande på Eniro och Blocket.

När jag är megatrött och bara måste få sömn för allt i världen måste jag först titta på klockan. Vad är det egentligen som är så viktigt med att veta när man somnar? Jo, det ska jag tala om för er. Jag kan inte somna förrän en viss tidpunkt om det är vardag respektive helgdag. På vardagar ska klockan helst ha gått ett par kvartar efter 23. Men varför gör jag så mot mig själv? Varför pinar jag mig att stanna uppe fastän jag vet att jag kommer att vara urgröpt av trötthet morgonen efter?

Jag har tvångstankar. Inte några farliga sådana. Bara vanliga enkla tvångstankar. Det har väl ingen dött av. Nej. Men det är störande att inte kunna bestämma över mig själv bara för att ett visst digitalur inte visar tillräckligt många minuter. Jag har inget att vinna på det. Bara förlust hur man än vänder och vrider.

Jag har andra tvångstankar också. Inte några farliga sådana. Bara vanliga enkla tvångstankar. Det är sånt som alla andra också har (tror jag). Jag får inte gå på A-brunnar. Jag sätter inte väckarklockan på en jämn siffra. Och ofta trampar jag inte på linjerna i korridoren i skolan. Detta är ju gammalt tänker du. Det är sånt som andra idioter och pysslar med. Men det är inte så lätt. Jag blir inte av med det!

Sen har jag även så kallade "periodare". Sånt som jag bara tvingar mig själv att göra en gång. Lyckas spotta på den där lyktstolpen. Smöra mackan med fel hand. Cykla utan händer fram tills nästa övergångsställe. Knuffa in den där personen i skåpet. Ja, ibland undrar man. Är jag helt klok? Är det normalt? Blir jag någonsin av med det?

Äh, va fan. Jag stör mig inte på mina tvångstankar och de skadar ingen så därför låter jag dem vara. Men passar er. Snart kanske jag får en periodare som säger att fällben är den rätta vägen fram här i livet. Så titta extra noga när ni går bredvid en vattenpöl annars kan olyckan snabbt vara framme.

-         Jag såg dig på TV häromdagen

-         Jaså? Va kul, eller något.

-         Ja, eller hur. Grattis!

-         Ehm... tack. Varför säger du det?

-         Grattis till att du fick vara med i TV, alla vill ju det.

-         Nej. Varför vill man med?

-         Man vill synas.

-         Men det kan man ju göra i verkliga livet också.

-         Men inte inför så många.

-         Vill man alla många ska se?

-         Ah. Men helst vill man att alla ska se.

-         Varför tror du att det är så?

-         Vet inte. Men jag vill synas i alla fall.

-         Okej. Konstigt.

Konstigt eller inte. Så här tror jag att det är i alla fall. Människor vill inte bara vara en i mängden. Man vill vara någon som sticker ut. Man vill att någon ska lägga märke till en. Man vill vara en röd prick i en grå massa. Man vill vara den roliga. Den charmiga. Den sympatiska. Den omtänksamma. Man vill vara där när det händer. Men man vill ändå inte synas för mycket. Man ska inte göra bort sig. Inte skämma ut sig. Inte vara stöddig. Inte gå till överdrift. Man ska vara lagom. På rätt plats.

Man söker. Hela tiden letar man efter vem man egentligen är. Och det är du själv som bestämmer det. Nej, så fan heller. Det är alla i din omgivning. Det är de som gör dig till den du är. Därför gäller det att synas. Men inte vara för synlig. Därför gäller det att vara bra. Men inte för bra. Därför gäller det att vara precis lagom.

Man ska vara som ett myggbett. Det gäller att varsamt välja platsen där man är det. På vissa ställen kliar det något ofantligt. Det är outhärdligt. Där klarar man sig aldrig. Inte ens om man är med i TV.

Jag har gjort ett experiment. Idag gjorde jag det. Så här gick det till:
Jag var klädd som vanligt. Jag tog tåget in till stan.  Satte mig bredvid en främling. Ingen respons. Jag tog spårvagnen till Korsvägen. Satte mig bredvid en främling. Ingen respons. Sedan promenerade jag till Gothia Towers och gick in i hotellet. Här höll jag huvudet lågt. Siktade bort mot hissarna. Jag steg in och tryckte på knapp 26. Och upp for det. Ingen var i hissen. När jag kom upp tryckte jag på ettan. Och ner for det. På våning fyra gick en dam in. Hon såg mig inte i ögonen. Ställde sig bara i andra hörnet och gick av på bottenvåningen. Jag stod kvar. Åkte upp igen. Och så här fortsatte det. När jag för eflte gången skulle åka upp och det tagit 43 minuter undrade en hotellarbetare vad jag gjorde.

Sedan bytte jag kläder. Tog på mig mina gula byxor och en färgglad t-shirt. Jag gick in i det andra av de två husen.  Höll huvudet högt. Siktade mot hissarna. När jag kom in i hissen stod det redan en där.

-         Vilken våning vill du till?

Skit, där sprack mitt expediment direkt. Eller egentligen inte. Jag hade faktiskt lyckats. För målet med mitt experiment var att få någon att tilltala mig. Ville veta hur lång tid det tog för någon att lägga märke till mig. Vinst till utseende nummer två. Överlägset.

-         Längst upp, tack.

-         Snygg klädsel förresten.

-         Det glädjer mig att du lade märke till det, säger jag och ler.

-         Inte så svårt faktiskt.

Jag gjorde ett experiment idag och det blev faktiskt ganska lyckat.

Om. Det är något man alltid kan fråga sig. Om jag inte gjort så. Om inte det hänt. Om han skulle vart där. Man kan alltid fråga sig själv om. Men aldrig kommer om att bli en klarhet. Du kommer aldrig att veta vad om är. Om kommer du aldrig få svar på.

Om. Det är mycket som spelar in. Det är allt som spelar roll. Det är komplicerat. För komplicerat. För du kommer aldrig att förstå dig på detta ändå. Och det kommer inte jag heller. Om är något utomjordiskt. Det är ett mysterium. Om tar aldrig slut. Det fortsätter i all evighet.

Om jag inte bott här skulle jag ha levt ett helt annat liv. Jag kanske skulle vart en helt annan person. Kanske. Om mina föräldrar aldrig skulle ha träffats skulle jag inte ha funnits. Eller. Skulle jag vart någon annan då?

Om jag cyklat 15 sekunder senare till skolan idag skulle jag kanske ha krockat med en bil. Jag skulle kanske ha överlevt, kanske dött. Kanske skulle folk tycka synd om mig, kanske inte. Om jag skulle ha cyklat 15 sekunder senare vill säga.

Om jag inte skrivit det här skulle du aldrig ha tänkt på att om finns. Om du nu tycker att känns jobbigt att om finns tycker jag att du ska glömma att du någonsin läst detta. Om din dator kraschat skulle du aldrig ha läst detta. Om du aldrig skulle ha läst detta skulle du aldrig ha lagt märke till om.
Om du nu känner dig illa till mods, räds inte. Jag är också förvirrad. Men en sak har jag hört talas om. Och det kallas "ödet". Något man kan undvika och förhindra men till slut händer det ändå.

I tecknade filmer sitter det alltid en ängel på ena axeln och en djävul på den andra. På samma sätt sitter de på mig. Alltid bråkar de två om hur jag ska agera. I slutändan är det alltid ängeln som vinner. Fast ibland händer det att ängeln har fastnat i en bilkö. Och vad händer då? Jo, djävulen bestämmer hur jag ska agera.

En riktigt ond djävul skulle då fått dig att sno godis från småbarn, lägga häftstift på lärarens stol eller sätta lappar på ryggen. Men min lilla putte på vänsteraxeln är inte riktigt så mörk på insidan. Han nöjer sig med att irritera vänner ända in på skinnet. Vad är egentligen roligare än att retas?

Helst ska man få in en liten enkel kommentar som bara offret och dennes närmaste vänner förstår. Den ska vara så rapp och kvick att det går ett sus genom luften när kommentaren fälls. Och offret ska bli så förnärmad och illa betagen att ansiktet förvrängs likt han ätit en citron. Kanske säger du något om hans utseende eller beteende. Och förresten kan även vara otroligt kul att peta på folk (bara som ett tips). Offret blir förstås ledset och du skrattar djävulskt, mycket tack vare din nya kompis på axeln.

Men snart har bilkön lossnat och ängeln är på väg rakt hem mot din högeraxel. Djävulen kastar oroliga blickar och antar att nu är hans roliga stund på dagen slut. Ängeln är tillbaka på sin plats och ställer i ordning på saker och ting. Du säger till offret att allt bara var på skoj och ber att han ska förlåta dig. Rätt och slätt är allt åter frid och fröjd och allt är som vanligt igen. Men innerst inne saknar du den stunden där du för en gång skull fick vara "the bad guy".

Ibland när jag vaknar känner jag att jag är riktigt snygg. Idag har jag en bra dag. Jag vet inte riktigt vad det är. Men ansiktet känns rätt format, ögonen är lagom söta och min mun är fyllig och i en finurlig pose. Och som grädde på toppen så lägger sig håret precis så som jag vill ha det. Har jag sagt att jag passar oerhört bra i de här kläderna? Det är faktiskt en fröjd att se mig själv i spegeln.
Jag säger detta utan att ha dåligt samvete över mitt säkra självförtroende. För likaväl som det kan bli en snygg morgon kan det bli en ful. Ögonen är insjukna med ögonbrynen hängandes över. Min hy är blek och brokig. Mina tänder är skeva och gula. Och hur fan kan min näsa vara svullen? Det är nästan som om jag går i lustiga huset och tittar in i de där buckliga speglarna. Vad är det då som avgör mitt morgonutseende?

För inte kan det vara nattsömnen som spelar in. Hur gott jag har sovit har ingen betydelse. Och det kan inte vara sminket. För sådant använder inte jag. Vad jag däremot tror det kan vara är mitt psyke. Jag tror att jag lurar mig själv att vara snygg. Jag ger mig själv komplimanger undermedvetet. Om detta i så fall stämmer ska jag luras flera gånger. Detta kan vara början till det onda jag.

Så vad ska jag då välja? Att:

1.)    Vara snygg (lura mig att vara snygg) och vara ond.

2.)    Vara ärlig och tvinga mig själv att se mitt groteska jag.

Svar: En säker etta. Det viktigaste här i livet är ju att vara snygg. Det är även vetenskapligt bevisat att man kommer längst med ett bra utseende. Och jag har alltid varit mån av min karriär, så mitt beslut blir inte svårt.^*

Jag hoppas att alla ni följer mitt råd. Ljug för er själva och säg att ni är snygga och när ni ändå håller på: Ljug för andra och säg att de är snygga (ja, även om det inte är det). En osanning eller en vit lögn kan inte göra någon skada.

* - Vill bara poängtera att jag gick lite överstyr. Menade inte riktigt allt jag sa. Självklart ska ni vara stolta över vilka ni är och hur ni ser ut. Men det betyder inte att ni ska ljuga och spotta grodor för det. Använd sunt förnuft och vara nöjd med dig själv.

En gång för länge sedan stod jag i träslöjdssalen och sågade ett pussel. Det hade formen av ett äpple. Nu ligger det här bredvid mig. Det är nio bitar. När jag stod där och sågade ett äppelpussel kom min hand i vägen för sågen. Tjoff! När jag stod där och sågade, sågade jag mig i fingret. Jag blev illamående och fick lägga mig på en bänk i salen. I all kalabalik höll jag på att svimma. När jag hade stått där och sågat mig i fingret.
Det var ofta så förr för mig. När jag såg blod blev jag helt vimmelkantig och det började svartna framför ögonen på mig. Det var förbestämt. "Eftersom jag blivit yr förut vid synen av blod borde jag bli det nästa gång." Det satte sig i hjärnan. Jag är rädd för blod. Till slut växte jag ifrån det. Nu är jag en man. Nåja, inte riktigt. En barnslig man kanske.

Fast ibland bara önskar jag att jag vore kvinna. Det finns ju en massa skoj med att vara kvinna. Det innebär att du får svårare att få jobb, lägre löner, barnafödsel, diskriminering, blickar från äckelgubbar, rädsla att gå hem själv, mens, gå upp tre timmar innan skolan börjar för att sminka sig och så vidare. Tror jag. Jag har ju aldrig testat på. Men det skulle ha varit intressant. Man skulle få kämpa för sina rättigheter, ingenting får man gratis (om man inte har kort kjol och djup urringning) trots att vi bor i ett så välutvecklat samhälle som Sverige. (Och just det, jag yrkar för glasögonbidrag och gratis tamponger. Vore inte det rättvist?)

Det är en utmaning värd att ta. Och kanske är det bara kvinnorna som klarar av den. Kanske är det så att kvinnorna är starkare än männen. "The survival of the fittest" (Darwin). Vad vet jag? Jag är bara man. Jag var rädd för blod.