Jag har ett samvete som är större än min kroppshydda. Jag klarar inte av att se hur en annan människa blir besviken över mina ord. Hur ögonen sjunker och hur han/hon säger "det gör inget, det är lugnt". Därför brukar mina beslut vara till den andras önskan, vare sig jag vill eller inte. Det går att leva med det också.

Det är ibland för jävla svårt att säga nej. Ett enkelt ord på tre ynka bokstäver. Ändå är det rent ut sagt en omöjlighet för mig att orda detta. Min rädsla för att göra någon annan besviken är enorm, ofantlig, obegränsad. Man kan tycka att det är mitt bästa som är det bästa för mig. Hänger ni med? Men för mig är det viktigaste att andra mår bra. Ofta är det så att jag tar mina vänner i första hand. Det går att leva med det också.

Jag har inte lust att träna - jag tränar ändå. Jag har inte lust att göra något - jag ställer upp ändå. Jag räknar ner sekunder till att jag får en sekund för mig själv. Att hinna tänka och att bara ta det lugnt. Men vadå? Ett liv på topp är ju själva höjdpunkten. Vila sig kan man göra när man är död. Jag känner att om man håller igång och inte slappar ner sig så orkar man mer. Det är ett ganska gott tips. Men SPA. Det går att leva med det också.

På något vis måste jag kunna intala mig själv att den andra personen borde förstå mitt svar och att han/hon inte blir så besviken som jag tror. Han/hon borde förstå hur jag tänker. Allting kan inte alltid passa alla. Då skulle inget blivit speciellt kul. Nu frågar jag mig själv: Är det enbart kul man är ute efter? Svar: Nej. Man måste leva med sunt förnuft och se till vårt eget bästa. Nej är betraktat som ett konservativt negativt ord som i många munnar är tabu. Så även för mig, slår det mig medan jag skriver. Men inte nu längre. Det går inte att leva med. Nej, nu har det blivit ändring, nu ska jag säga nej.
- NEJ!