Ungjävlar kan komma på de mest elaka saker. När de väl har kommit på dem är de inte sena att utföra de också. Har ni gjort rackartyg någon gång?

Jag minns speciellt en gång på Halloween. Jag och en kompis var ute och hotade (för det är väl det man gör). Godis ville vi ha. En tant står och vinkar åt oss i köksfönstret. Men öppnar det gjorde hon inte. Dagarna och veckorna senare, kanske till och med månaderna, ägnade vi oss att, på väg till skolan, skyffla upp snö på hennes trappa. En dag var hon hemma! Vi springer iväg i högsta fart och gömmer oss i flera timmar i den iskalla snön. När jag kommer igen visar det sig att tanten har fått ett tips om var jag bor (jag vet vem den skyldiga är, tro inte att jag glömt det). Jag får en utskällning och det var inte mycket mer med den saken. Sedan dess har jag varit en tvättäkta ängel.

Ungjävlar kan säga de mest elaka saker. När de väl har sagt det har de inget som helst samvete hur de påverkar mottagaren. Har ni sagt någon elakt någon gång?

Häromdagen sa en unge de mest hemska saker till mig (för hemska för att skrivas ner här). Förresten, det var inte en unge, den var en hop av dem. Och de slogs också. Jag låg på marken och de trampade på mina händer. Nöp mig i armarna. Och sparkade mig på smalbenen. Kallade mig ord. Sedan ville de vara vänner igen och rida på min rygg. "Fan heller", sa jag. Då bröt helvetet loss. Jag var "en idiot", "apa", "skitkorv" etcetera. Ett barn var dock en riktigt härlig prick. Men ack så fel jag hade. För från dennes mun hör jag:

-         Var är min sprit? Fan, jag behöver den nu. Och ett ligg skulle vara gött.

Ungjävlar måste vara de värsta varelserna på jorden.

Det finns mycket att vara rädd för. Din svärmor, spindlar, trånga utrymmen, bli sviken, mörker, en häst, spöken, chefen, bli våldtagen, att misslyckas, höjder eller kanske för själva rädslan.

För ofta är det väl så att du inte är rädd för det du ska göra utan är rädd för att inte klara att göra det du ska. Vad kommer att hända när du står där och har misslyckats? Som höjdskräck. Du står högt, högt över marken. Du ska hoppa. Behöver inte tänka på hur högt det är. Du tittar ner. Du blir bensvag. Och du känner hur allt mod inom dig flyger iväg.

Innerst inne vet du att när du väl landat kommer allt att vara frid och fröjd och du förstår inte varför inte hoppade tidigare. Allt är psykiskt. Det gäller att övervinna sig själv. Att lura sin hjärna att göra saker innan man hinner förstå hur rädd man egentligen är.

Jag är rädd för spindlar. Dessa krypande varelser. De saknar betydelse. De är små. Varför är de så äckliga när de är så små? Jag får panik. Det är från tidigare traumatiska (nja) händelser med detta kryp som denna rädsla har väckts. Jag säger till mig själv att: Nu får det vara nog. Nu ska jag komma över min skräck. Det är svårt.

Förresten har jag hört att man varje år sväljer åtta spindlar. Hur vet jag inte, men visst låter det läskigt.

Säg mig. När ska rädslorna övervinnas och kvar endast stå en stark individ som klarar allt. När ska våra psyken vara likt Lottas på Bråkmakargatan? Där är det inget trassel. "Det är bara att vicka på rumpan lite." När ska våra jag inre jag vara lika självsäkra och Pippi Långstrumps? Och när blir vi lika modiga som Ronja Rövardotter?

Det är småflickor som inte visar en sekunds tvekan. Småflickor som visar vägen. Kan de så kan vi. Och jag. Jag tog mig i kragen och andas lugnt så fort en spindel sätter sig över min huvudkudde. Jag menar - hur farliga är de egentligen?

När solen skiner är jag lätt och glad. När molnen täcker himlen sänker jag mitt huvud och är inte längre lika full energi. Trots solens enorma storlek och lysande kraft kan jag inte låta bli att förundras över hur mycket den spelar in hos oss människor. Vi blir vänliga. Vi blir glada. Vi blir lättsamma. Och vi blir fulla av karisma.

Vad vore en sommar utan sol? Ingenting för mig. Sommar elikamed sol! Vi ska kunna ligga halvnakna på stranden och bara lapa oss i det vintergatans stjärna erbjuder oss. Vi svettas så det börjar lukta bacon och när kvällen är kommen är vi så nöjda med våran dag att man tvivlar på att nästa kommer att bli lika.

Men är egentligen solen vår vän? Denna elakartade glob skapar både torka och global uppvärmning. Som i sin tur resulterar i svält, rubbat ekosystem, smälta poler och massdöd. Kanske dumt tänkt av mig eftersom vi inte skulle ha haft vare sig mat, poler eller ett ekosystem utan solen. Vi skulle inte ens ha oss själva. Så varför kan inte solen lysa lite mer lagom.

Ordet som svenska språket är ensamt om att ha. Ett ord som passar in i alla lägen. Men vi får aldrig lagom. Antingen är det för mycket. Eller så är det för lite. Det regnar, regnar, regnar. Eller. Det är för, för, fööör varmt. Vi blir aldrig nöjda. Jag är likadan. "Vädret i Sverige är så jävla kass." Alltid!

Så varför inte bara nöja oss med det vi har - det klimat vi har. Ta vara på den gnutta sol vi får. För vi mår ju faktiskt bättre. Och vi blir gladare. Och vi sprider det till vår omgivning. Och en sak är säker. Solen är vår bästa vän.

Jag har ett samvete som är större än min kroppshydda. Jag klarar inte av att se hur en annan människa blir besviken över mina ord. Hur ögonen sjunker och hur han/hon säger "det gör inget, det är lugnt". Därför brukar mina beslut vara till den andras önskan, vare sig jag vill eller inte. Det går att leva med det också.

Det är ibland för jävla svårt att säga nej. Ett enkelt ord på tre ynka bokstäver. Ändå är det rent ut sagt en omöjlighet för mig att orda detta. Min rädsla för att göra någon annan besviken är enorm, ofantlig, obegränsad. Man kan tycka att det är mitt bästa som är det bästa för mig. Hänger ni med? Men för mig är det viktigaste att andra mår bra. Ofta är det så att jag tar mina vänner i första hand. Det går att leva med det också.

Jag har inte lust att träna - jag tränar ändå. Jag har inte lust att göra något - jag ställer upp ändå. Jag räknar ner sekunder till att jag får en sekund för mig själv. Att hinna tänka och att bara ta det lugnt. Men vadå? Ett liv på topp är ju själva höjdpunkten. Vila sig kan man göra när man är död. Jag känner att om man håller igång och inte slappar ner sig så orkar man mer. Det är ett ganska gott tips. Men SPA. Det går att leva med det också.

På något vis måste jag kunna intala mig själv att den andra personen borde förstå mitt svar och att han/hon inte blir så besviken som jag tror. Han/hon borde förstå hur jag tänker. Allting kan inte alltid passa alla. Då skulle inget blivit speciellt kul. Nu frågar jag mig själv: Är det enbart kul man är ute efter? Svar: Nej. Man måste leva med sunt förnuft och se till vårt eget bästa. Nej är betraktat som ett konservativt negativt ord som i många munnar är tabu. Så även för mig, slår det mig medan jag skriver. Men inte nu längre. Det går inte att leva med. Nej, nu har det blivit ändring, nu ska jag säga nej.
- NEJ!

En dag kommer jag hemcyklandes från skolan. Det var längesen och det var sol. En sådan där bra dag man bara tycker om. Jag har precis cyklat in genom stenmuren vi har längst ner i vår trädgård när mitt hjärta fastnar i halsgropen. Framför mig ser jag en...

Livet är en engångsföreteelse. Livet inträffar bara en gång. Det gäller allt organiskt liv. En gång. Det är inget du kan göra åt. Liv går inte att få igen. Så det liv du har måste tas vara på. Jag antar att det är din viktigaste uppgift.

Jag jobbar varje dag för att bli den jag vill vara. Det jag inte trivs med mig själv ändrar jag på. Det andra stör sig på mig ändrar jag på. Allt för att kunna bli en så god människa som möjligt. Det kanske låter klyschigt men skiter jag i. Att inte klara av att leva med sig själv måste vara det mest horribla som finns.

Precis lika mycket som jag formar mig själv blir jag påverkad av andra. "Det är inte mina åsikter som mig själv som gör mig till den jag är - det är andras åsikter om mig." Låter svagt men har betydelse. Tänk hur mycket man lyssnar på andra hur man ska vara etc. Eller är du helt självständig?

Det jag vill komma till är: Du har ett liv. Spela inte bort det, klanta inte bort, var varsam, släng inte iväg ditt liv. Vi är inte så bra på att återvinna.

... älg. En stor älg med enorma horn. Den står och glor på mig bara tre meter fram. Har ätit sig berusad på höstäpplena. Jag står lamslagen. Hinner tänka att detta är slutet. Älgen tar ett språng mot mig. Jag hukar mig. Blundar. Älgen viker av. Paralyseringen släpper. Jag springer därifrån.

Så skört kan livet vara. En dagen bra. Andra dagen borta. Ta vara på det. Livet är det betydelsefullaste du har.

Här ska jag försöka skapa en röd tråd. Först en kort.

• När man var liten åkte man bobbycar
• Då fick man sår och plåster
• Man lekte ändå
• Jag lekte med platsboll
• (Sen bildades det sårskorpor)
• Dem kan du pilla på
• Och jag har en studsmatta.

Här kommer den långa historien:

Ni kommer ihåg de där hemska små bilarna som lät som bara satan när man åkte ner för asfaltsbackarna!? Jag minns dem så väl. De var antingen röda eller blå. Röda till tjejerna. Blåa till killarna. Jag hade en röd. Hm. Man körde fort som bara den. Fast man låtsades att man kunde köra snabbare. Men detta fordon var inte gjort att köra snabbt i, för när man uppnådde en viss hastighet och råkade luta sig lite, lite åt något håll var det kört.

Tur att det finns plåster. Mamma tröstar. Skrubbsåren på knäna är inte så farliga egentligen. Upp och hoppa och ut och leka igen. Men inte när det var Bolibompa, det var mot lagen.

Jag gillade sporter. Framför allt fotboll. Men jag var ganska liten. Och de där hårda läderkulorna var något för tunga för en liten skit som mig. Jag hade en platsboll istället. De kunde man skjuta hur hårt som helst på utan att få det minsta ont. Och de svängde. Åt alla möjliga håll och man hade INGEN aning om vart den skulle träffa. Lurigt värre.

Sedan hade sårskorpan torkat och då kunde man pilla bort den. Det gillade inte jag när jag var liten. Men nu tycker jag att det är okej. Men det gäller att hitta de skorpor som läkt färdigt. Om de är "färska" kommer blöda igen och du får ett ärr. Lagom snyggt. Men det är i alla fall en kul sysselsättning. Ett litet tips vad ni kan göra till sommaren. Här kommer ett annat: Ryck av benhår. Kanonkul! Fyra av fem toasters.