Det finns mycket att vara rädd för. Din svärmor, spindlar, trånga utrymmen, bli sviken, mörker, en häst, spöken, chefen, bli våldtagen, att misslyckas, höjder eller kanske för själva rädslan.

För ofta är det väl så att du inte är rädd för det du ska göra utan är rädd för att inte klara att göra det du ska. Vad kommer att hända när du står där och har misslyckats? Som höjdskräck. Du står högt, högt över marken. Du ska hoppa. Behöver inte tänka på hur högt det är. Du tittar ner. Du blir bensvag. Och du känner hur allt mod inom dig flyger iväg.

Innerst inne vet du att när du väl landat kommer allt att vara frid och fröjd och du förstår inte varför inte hoppade tidigare. Allt är psykiskt. Det gäller att övervinna sig själv. Att lura sin hjärna att göra saker innan man hinner förstå hur rädd man egentligen är.

Jag är rädd för spindlar. Dessa krypande varelser. De saknar betydelse. De är små. Varför är de så äckliga när de är så små? Jag får panik. Det är från tidigare traumatiska (nja) händelser med detta kryp som denna rädsla har väckts. Jag säger till mig själv att: Nu får det vara nog. Nu ska jag komma över min skräck. Det är svårt.

Förresten har jag hört att man varje år sväljer åtta spindlar. Hur vet jag inte, men visst låter det läskigt.

Säg mig. När ska rädslorna övervinnas och kvar endast stå en stark individ som klarar allt. När ska våra psyken vara likt Lottas på Bråkmakargatan? Där är det inget trassel. "Det är bara att vicka på rumpan lite." När ska våra jag inre jag vara lika självsäkra och Pippi Långstrumps? Och när blir vi lika modiga som Ronja Rövardotter?

Det är småflickor som inte visar en sekunds tvekan. Småflickor som visar vägen. Kan de så kan vi. Och jag. Jag tog mig i kragen och andas lugnt så fort en spindel sätter sig över min huvudkudde. Jag menar - hur farliga är de egentligen?