Idag stör jag mig. Idag stör jag mig. Jag stör mig på självklarheter. Sånt som folk säger när alla redan vet om det. Och jag stör mig på onödiga saker. Sånt som man inte behöver. Och så stör jag mig på små små saker som man egentligen inte behöver störa sig på. Men jag stör mig i alla fall.

Självklarheter. Ni vet när man har bestämt träff med några. Dessa vet alltså att man ska komma. Ändå utropar någon: "Så du är här nu!?". Va faaan, tänker jag. Det både vet du och ser du.

Eller. Man kommer upp på morgonen (morgon och morgon, det kanske är förmiddag). Går, likt en zombie, in i köket. Mamma säger: "Jaså, är du vaken!?". Va faaan, tänker jag. Det både vet du och ser du. Har du inget att säga, låt då bli.

Onödiga saker. Ni vet när man på innehållsförteckningen måste skriva vad som är i. Till exempel. På jordnötringarna: "Kan innehålla spår av jordnötter." Va faaan, tänker jag. Vilken idiot fattar inte det liksom.

Eller. Att det står: "Kan innehålla spår av jordnötter." på allt annat. En vaniljglass, en chokladbit, en kaka. Allt. Kan man inte unna de små allergikerna något. Va faaan, tänker jag.

Eller. Jag tycker att det är onödigt med tillgjorda leenden. Att vara glad och hjärtegullig mot en person för att sedan bakprata honom/henne. Var ärlig istället va faaan, tänker jag.

Små små saker. Varför stoppar den där killen in jeansen i strumporna? Sluta flina. Varför går du två steg framför mig hela tiden? Var inte så ful. Varför måste jag vara här? Sluta hosta. Ja, ni vet. Störande.

Såg ni förresten min lilla störande grej här och nu? Jag skrev första meningen två gånger. Ha! Jag visste att jag skulle gå dig på nerverna.

Idag vill jag ha era svar, för jag har inga. Jag har klurat över en del grejer. Hoppas nu på att ni ska kunna besvara dessa simpla tankeställare för mig.

Stör du dig inte på att mackan landar uppochner? Men ok, detta undrar jag inte över för jag vet att det är bevisat att det tar så lång tid för en macka att rotera när den faller från ett bord. Om mackan ramlar från en dubbelt så hög höjd landar den på rätt håll. Det har jag sett på Hjärnkontoret.

När man är hungrig är det alltid äcklig mat i bamba.

Sen så. Man har haft på sig ett par strumpor så de har format sig efter foten och fått en tydlig stortå. När man sedan tar av sig de och tar på sig dem igen hamnar de alltid på fel fot så det ser ut som om man har två stortår. Någon gång borde man väl lyckas att sätta rätt strumpa på rätt fot?

När man är riktigt sugen på godis finns det aldrig något gott hemma.

Som buse tycker man att Västtrafiks priser är alldeles för höga. Då råkar man ibland inte stämpla. När man inte har stämplat kommer alltid en tågvärd. När du har stämplat ser man inte en tågvärd så långt ögat når. Tåget är också alltid för sent när man är på stationen i tid och vice versa.

Alla är bortresta om man inte har något att göra.

Jag tycker även att reklampauserna i TV kommer vid precis fel tillfällen. När det är som mest spännande, minst kissenödig eller när man verkligen inte har lust att resa sig från soffan. Antagligen är nissarna som jobbar på TV riktiga svin som bara utnyttjar tittarna.

Om du är trött ska du gå upp tidigt.

Och sen har jag några riktiga klassikers. Hur långt är ett snöre? Hur brett kan Stefan Holm hoppa? Hur högt är upp? Vad har Thomas DiLeva på sig på en begravning. Kan ni besvara någon av dessa frågor? Berätta för mig. Jag är i behov av att veta.

Jag tror inte att banan är en frukt. För jag tror att det är ett bär. Det har jag hört av min naturkunskapslärare. Jag tror på honom. Jag menar, det finns ju en massa andra saker som inte är som man tror jag. Och ofta förenklar man bara saker. Att kalla banan för en frukt är ju fruktansvärt enkelt (förstår ni ordleken?). Och om det är fel så är det inte heller första gången svenskarna har gjort fel. Tänk bara när vi lät tv3 sända Robinson (okej, det var det första jag kom på, förlåt).

Jag har försökt att säga till folk att banan är ett bär. Inget vill lyssna på mig. Det är omöjligt. Jag befinner mig i "dött läge". Men jag tror verkligen på detta. Är det någon mer än jag som tror, och vill, att bananer är ett bär? Istället för medtycke får jag höra en massa skit från andra. De vet plötsligt ALLT om bananer. Här kommer en historia:

Banan är något man kan äta. Det är gott. Men man ska absolut inte äta det när man är trött för då blir man ännu mera trött. Folk tror att det är alkohol som orsakar flest bilolyckor men sanningen är att det är banan som är fallet. Eller ah, banan kanske kommer på andra plats i alla fall.

Märker ni inte hur sjukt det låter. Skulle våran oskyldiga lilla gula böj vara en orsak till bilolyckor. Inte då. Bananer är godtrogna bär som bara vill alla väl. Och alla vet ju att bananer innehåller mycket kolhydrater. Alltså ger den dig energi. Du blir pigg. Inte trött. Pigg. Cirkeln är sluten och lösningen är framme. Fler bär åt folket. "Bananas are (not) for monkeys."

Jag brukar ofta gå runt och tänka på vad andra tänker. Aldrig kommer jag fram till något svar. Tyvärr. Att tänka vad andra tänker kan tänkas vara en sysselsättning för folk som inte tänker själva. Men det är tvärtom - jag tänker så mycket att jag nu har gått detta extra steg. Det jag har kommit fram av mitt tänkande är att någon man någonsin aldrig kommer att bli klok på kvinnan.

Tjejer tänker ännu mer än mig. Av erfarenhet vet jag att tjejer tänker vad som kommer hända om något händer. Där är inte riktigt jag. Än. Sen har jag inte kommit längre. Tjejer kommer alltid att vara den mest mystiska varelsen man kommer att hitta här på jorden. I alla fall för männen. Det är inget som tar upp så av männens tänkande som kvinnan (kanske fotboll, men bara kanske).

Jag har länge efterlyst en manual för att förstå sig på kvinnan. Ingen framgång här inte. Inte en bruksanvisning så långt ögat kan nå. Och utan en sådan kommer mysteriet att förbli olöst. Såvida inte...

Finurligt nog har jag tänkt att man kan efterapa prinsessan i ett annat mysterium: Mysteriet på Greveholm. Ni vet den där bästa julkalendern som gick 1996. (Jag vet, visst är det förvånansvärt tidigt, jag trodde att jag var mycket äldre när jag såg den.) Prinsessan i denna historia kan läsa tankar. Det är bara kastruller som kan stå emot hennes superförmåga. Många gånger har jag drömt om att för en dag - bara en ynka dag - få förmånen att kunna läsa andras tankar. Se vad som verkligen försiggår i kvinnans intellekt.

Är det intressant eller bara skitsnack? Jag är så bara så fruktansvärt nyfiken. Så om någon vet vart man kan köpa tankekraft eller en superförmåga kontakta mig snarast. Och om du som tjej vill dela med dig av dina tankar är du varmt välkommen. Annars fortsätter jag mitt sökande på Eniro och Blocket.

När jag är megatrött och bara måste få sömn för allt i världen måste jag först titta på klockan. Vad är det egentligen som är så viktigt med att veta när man somnar? Jo, det ska jag tala om för er. Jag kan inte somna förrän en viss tidpunkt om det är vardag respektive helgdag. På vardagar ska klockan helst ha gått ett par kvartar efter 23. Men varför gör jag så mot mig själv? Varför pinar jag mig att stanna uppe fastän jag vet att jag kommer att vara urgröpt av trötthet morgonen efter?

Jag har tvångstankar. Inte några farliga sådana. Bara vanliga enkla tvångstankar. Det har väl ingen dött av. Nej. Men det är störande att inte kunna bestämma över mig själv bara för att ett visst digitalur inte visar tillräckligt många minuter. Jag har inget att vinna på det. Bara förlust hur man än vänder och vrider.

Jag har andra tvångstankar också. Inte några farliga sådana. Bara vanliga enkla tvångstankar. Det är sånt som alla andra också har (tror jag). Jag får inte gå på A-brunnar. Jag sätter inte väckarklockan på en jämn siffra. Och ofta trampar jag inte på linjerna i korridoren i skolan. Detta är ju gammalt tänker du. Det är sånt som andra idioter och pysslar med. Men det är inte så lätt. Jag blir inte av med det!

Sen har jag även så kallade "periodare". Sånt som jag bara tvingar mig själv att göra en gång. Lyckas spotta på den där lyktstolpen. Smöra mackan med fel hand. Cykla utan händer fram tills nästa övergångsställe. Knuffa in den där personen i skåpet. Ja, ibland undrar man. Är jag helt klok? Är det normalt? Blir jag någonsin av med det?

Äh, va fan. Jag stör mig inte på mina tvångstankar och de skadar ingen så därför låter jag dem vara. Men passar er. Snart kanske jag får en periodare som säger att fällben är den rätta vägen fram här i livet. Så titta extra noga när ni går bredvid en vattenpöl annars kan olyckan snabbt vara framme.

Om. Det är något man alltid kan fråga sig. Om jag inte gjort så. Om inte det hänt. Om han skulle vart där. Man kan alltid fråga sig själv om. Men aldrig kommer om att bli en klarhet. Du kommer aldrig att veta vad om är. Om kommer du aldrig få svar på.

Om. Det är mycket som spelar in. Det är allt som spelar roll. Det är komplicerat. För komplicerat. För du kommer aldrig att förstå dig på detta ändå. Och det kommer inte jag heller. Om är något utomjordiskt. Det är ett mysterium. Om tar aldrig slut. Det fortsätter i all evighet.

Om jag inte bott här skulle jag ha levt ett helt annat liv. Jag kanske skulle vart en helt annan person. Kanske. Om mina föräldrar aldrig skulle ha träffats skulle jag inte ha funnits. Eller. Skulle jag vart någon annan då?

Om jag cyklat 15 sekunder senare till skolan idag skulle jag kanske ha krockat med en bil. Jag skulle kanske ha överlevt, kanske dött. Kanske skulle folk tycka synd om mig, kanske inte. Om jag skulle ha cyklat 15 sekunder senare vill säga.

Om jag inte skrivit det här skulle du aldrig ha tänkt på att om finns. Om du nu tycker att känns jobbigt att om finns tycker jag att du ska glömma att du någonsin läst detta. Om din dator kraschat skulle du aldrig ha läst detta. Om du aldrig skulle ha läst detta skulle du aldrig ha lagt märke till om.
Om du nu känner dig illa till mods, räds inte. Jag är också förvirrad. Men en sak har jag hört talas om. Och det kallas "ödet". Något man kan undvika och förhindra men till slut händer det ändå.

En gång för länge sedan stod jag i träslöjdssalen och sågade ett pussel. Det hade formen av ett äpple. Nu ligger det här bredvid mig. Det är nio bitar. När jag stod där och sågade ett äppelpussel kom min hand i vägen för sågen. Tjoff! När jag stod där och sågade, sågade jag mig i fingret. Jag blev illamående och fick lägga mig på en bänk i salen. I all kalabalik höll jag på att svimma. När jag hade stått där och sågat mig i fingret.
Det var ofta så förr för mig. När jag såg blod blev jag helt vimmelkantig och det började svartna framför ögonen på mig. Det var förbestämt. "Eftersom jag blivit yr förut vid synen av blod borde jag bli det nästa gång." Det satte sig i hjärnan. Jag är rädd för blod. Till slut växte jag ifrån det. Nu är jag en man. Nåja, inte riktigt. En barnslig man kanske.

Fast ibland bara önskar jag att jag vore kvinna. Det finns ju en massa skoj med att vara kvinna. Det innebär att du får svårare att få jobb, lägre löner, barnafödsel, diskriminering, blickar från äckelgubbar, rädsla att gå hem själv, mens, gå upp tre timmar innan skolan börjar för att sminka sig och så vidare. Tror jag. Jag har ju aldrig testat på. Men det skulle ha varit intressant. Man skulle få kämpa för sina rättigheter, ingenting får man gratis (om man inte har kort kjol och djup urringning) trots att vi bor i ett så välutvecklat samhälle som Sverige. (Och just det, jag yrkar för glasögonbidrag och gratis tamponger. Vore inte det rättvist?)

Det är en utmaning värd att ta. Och kanske är det bara kvinnorna som klarar av den. Kanske är det så att kvinnorna är starkare än männen. "The survival of the fittest" (Darwin). Vad vet jag? Jag är bara man. Jag var rädd för blod.

När jag var liten tyckte jag om saker som glimrade. Man kan säga att jag var som en skata. Allt som var genomskinligt, blänkte och hade ljusa fina färger fullkomligt älskade jag. Jag samlade på pärlor och jag hade tonvis av glasbitar.

Har ni sett de där vita stenarna som sitter i asfalten? Vill man inte bara plocka bort dem?  Asfalten är svart och därför ska inga vita stenar sitta i. Detta är ingen fråga om rasism. De vita stenarna tillhör inte asfalten tyckte jag. De är för fina för det.

Jag och min bästa kompis tog tag i varsin skruvmejsel från förrådet och högg in bland de små "diamanterna". Sen la vi dem i en hink. Vissa stenar satt för hårt. Då fick pappa hjälpa till. Sedan tröttnade vi. Då började vi bygga sandslott. Och vad är ett sandslott utan vita vackra stenar på toppen? Cirkeln är sluten. Det blev jättefint. Sedan regnade det.

Tänk om man i livet kan välja ut de sakerna man vill göra och välja bort det man inte tycker är skoj. Så allt man gör vara roligt. Fast då kanske det inte skulle vara lika kul. Hur som helst skulle jag välja bort:
1. Att städa. Det blir ju ändå alltid smutsigt igen. Och förresten räcker att städa när det är äckligt smutsigt.
2. Att gå ut när det regnar. Regniga dagar är till för att ligga inne och bara mysa. Punkt.
3. Skolan. Den tar upp så mycket tid. Och jag har redan använt den för mycket. Nu får det vara nog.

Så de bra bitarna. Det är dem vi vill ha. Rosen på prinsesstårtan, stjärnklar himmel, dragspelsfarbrorn i stan, ett internskämt, en snabbtur till Triumf Glass, alla vänner och en glimt i ögat. Och där har vi vårat lyckoelixir. Det är bra. Bara bra. Och lite bäst.