Ungjävlar kan komma på de mest elaka saker. När de väl har kommit på dem är de inte sena att utföra de också. Har ni gjort rackartyg någon gång?

Jag minns speciellt en gång på Halloween. Jag och en kompis var ute och hotade (för det är väl det man gör). Godis ville vi ha. En tant står och vinkar åt oss i köksfönstret. Men öppnar det gjorde hon inte. Dagarna och veckorna senare, kanske till och med månaderna, ägnade vi oss att, på väg till skolan, skyffla upp snö på hennes trappa. En dag var hon hemma! Vi springer iväg i högsta fart och gömmer oss i flera timmar i den iskalla snön. När jag kommer igen visar det sig att tanten har fått ett tips om var jag bor (jag vet vem den skyldiga är, tro inte att jag glömt det). Jag får en utskällning och det var inte mycket mer med den saken. Sedan dess har jag varit en tvättäkta ängel.

Ungjävlar kan säga de mest elaka saker. När de väl har sagt det har de inget som helst samvete hur de påverkar mottagaren. Har ni sagt någon elakt någon gång?

Häromdagen sa en unge de mest hemska saker till mig (för hemska för att skrivas ner här). Förresten, det var inte en unge, den var en hop av dem. Och de slogs också. Jag låg på marken och de trampade på mina händer. Nöp mig i armarna. Och sparkade mig på smalbenen. Kallade mig ord. Sedan ville de vara vänner igen och rida på min rygg. "Fan heller", sa jag. Då bröt helvetet loss. Jag var "en idiot", "apa", "skitkorv" etcetera. Ett barn var dock en riktigt härlig prick. Men ack så fel jag hade. För från dennes mun hör jag:

-         Var är min sprit? Fan, jag behöver den nu. Och ett ligg skulle vara gött.

Ungjävlar måste vara de värsta varelserna på jorden.

Kursiv stil = Osäker stackare

Inom parentes = Mina tankar

Hahaha. Titta på mig. (Vad är det nu då?) Jag är bäst. (Hmpf. Ah säkert.) Jag är störst. (I käften i alla fall). Kolla vad jag ska göra nu. Se. Snälla. (Han måste ha uppmärksamhet.) Titta på mig. (Stackars liten, skaffa dig ett liv.)

Någon som fattar vart jag vill komma? Små ynkliga personer med dåligt självförtroende som gör allt för att folk ska upptäcka dem. De gör verkligen vad som helst för att bli accepterad av omgivningen. Allt. Jag ser bara på. Med ett flin. Tänker. Ser dem inte själva hur de beter sig? Jag tycker synd om dem. Att sakna självständighet måste vara det värsta som finns. Då har man ingen identitet. Man har inget jag.

Kolla nu. Jag ska ta den här "shoten". (Hm. Okeeej!?) Höhö. Nu då. *Slurk* (Wow...NOT) Fan va det bränner, jävlar. (Du är sååå cool.) Arrgh. Så jävla ballt ändå. (Ja, nu är du väl nöjd. Alla ser. Du är i centrum. Men för vadå? Du drack bara lite apelsinjuice.)

Jag tror att alla vill synas. Det ligger i våran natur. Men det ska inte behöva gå så långt att man desperat letar efter bekräftelse. Nej. Jag dyrkar dig som kan vara dig själv. Du kan stå upp för vem du är. Du kan hjälpa andra. Du är en vän. Du är en sann vän. Du är bra tycker jag.

Så varför vara patetisk? Varför så nödvändigt att sticka ut? Varför inte bara vara en i mängden? För i slutändan är du ändå unik. Du måste bara själv inse det. Hallejulah. I am from the ghetto. And I'm proud of it.

Det finns mycket att vara rädd för. Din svärmor, spindlar, trånga utrymmen, bli sviken, mörker, en häst, spöken, chefen, bli våldtagen, att misslyckas, höjder eller kanske för själva rädslan.

För ofta är det väl så att du inte är rädd för det du ska göra utan är rädd för att inte klara att göra det du ska. Vad kommer att hända när du står där och har misslyckats? Som höjdskräck. Du står högt, högt över marken. Du ska hoppa. Behöver inte tänka på hur högt det är. Du tittar ner. Du blir bensvag. Och du känner hur allt mod inom dig flyger iväg.

Innerst inne vet du att när du väl landat kommer allt att vara frid och fröjd och du förstår inte varför inte hoppade tidigare. Allt är psykiskt. Det gäller att övervinna sig själv. Att lura sin hjärna att göra saker innan man hinner förstå hur rädd man egentligen är.

Jag är rädd för spindlar. Dessa krypande varelser. De saknar betydelse. De är små. Varför är de så äckliga när de är så små? Jag får panik. Det är från tidigare traumatiska (nja) händelser med detta kryp som denna rädsla har väckts. Jag säger till mig själv att: Nu får det vara nog. Nu ska jag komma över min skräck. Det är svårt.

Förresten har jag hört att man varje år sväljer åtta spindlar. Hur vet jag inte, men visst låter det läskigt.

Säg mig. När ska rädslorna övervinnas och kvar endast stå en stark individ som klarar allt. När ska våra psyken vara likt Lottas på Bråkmakargatan? Där är det inget trassel. "Det är bara att vicka på rumpan lite." När ska våra jag inre jag vara lika självsäkra och Pippi Långstrumps? Och när blir vi lika modiga som Ronja Rövardotter?

Det är småflickor som inte visar en sekunds tvekan. Småflickor som visar vägen. Kan de så kan vi. Och jag. Jag tog mig i kragen och andas lugnt så fort en spindel sätter sig över min huvudkudde. Jag menar - hur farliga är de egentligen?

En varm dag i september. Min familj hade tagit en go vecka bort från stök och stim här hemma. Jag njöt till fullo av vattengympan med de tyska tjocka tanterna. Jag var fullkomligt överlägsen på pilkastningarna som anordnades. Jag skrattade när den tunisiske lekledaren halkade och föll ner i poolen ("hallka bola"). Jag prutade och när dagarna nästan var slut sjöng jag med i turistgruppens allsångskvällar.

Piratbåten. Den självklara turistattraktionen. Ett halvt dussin muskulösa män i ett piratskepp tog all världens folk på en tur de sent kommer att glömma. Vi bjöds på tyngdlyftning, repklättring, nyinfångad fisk och som avslutning en Titanicinspirerad scen i båtens för. Men det jag mest kommer ihåg från piratskeppet är badpaus nummer två.

Vid tre tillfällen lade båten till vid en vid för att rasta alla genomsvettiga passagerare. Vattnet var klart och underbart blått. Precis så blått som man ser på vykortet. Och där skulle jag få bada. Jag tog chansen att dyka från relingen. Med mina cyklop simmade jag runt runt och såg den sandvita botten under mig. "Skit, det kan inte alls vara djupt här", tänkte jag och prövade att simmar ner. Det var lättare sagt än gjort. Jag simmade och simmade. Kände att andan höll på att ta slut. Jag kommer inte ett dyft närmare botten. Har jag glömt att ta bentag? Nej. När jag tittar upp mot ytan ser till min förskräckelse att den är minst fem meter upp.

Det var klart vatten. Vattnet var underbart blått. Och här klarade inte jag att simma ner till botten ens. Jag som brukar vara en sån haj i vattnet. Jag kom ingenstans. Det var som att springa på en tjockmatta, fastna i kvicksand, trampa vindruvor eller förgäves kämpa i en fotbollsmatch. Jag kom verkligen ingenstans. Det var förargligt. Att kämpa och kämpa och samtidigt inte nå något resultat. Det var knappt något jag aldrig upplevt förr. Med svansen mellan benen klev jag upp ur vattnet igen. Frågade: "How deep is the water?"

-        Twelve meters, sir.

Nu kändes det lite bättre.

Idag stör jag mig. Idag stör jag mig. Jag stör mig på självklarheter. Sånt som folk säger när alla redan vet om det. Och jag stör mig på onödiga saker. Sånt som man inte behöver. Och så stör jag mig på små små saker som man egentligen inte behöver störa sig på. Men jag stör mig i alla fall.

Självklarheter. Ni vet när man har bestämt träff med några. Dessa vet alltså att man ska komma. Ändå utropar någon: "Så du är här nu!?". Va faaan, tänker jag. Det både vet du och ser du.

Eller. Man kommer upp på morgonen (morgon och morgon, det kanske är förmiddag). Går, likt en zombie, in i köket. Mamma säger: "Jaså, är du vaken!?". Va faaan, tänker jag. Det både vet du och ser du. Har du inget att säga, låt då bli.

Onödiga saker. Ni vet när man på innehållsförteckningen måste skriva vad som är i. Till exempel. På jordnötringarna: "Kan innehålla spår av jordnötter." Va faaan, tänker jag. Vilken idiot fattar inte det liksom.

Eller. Att det står: "Kan innehålla spår av jordnötter." på allt annat. En vaniljglass, en chokladbit, en kaka. Allt. Kan man inte unna de små allergikerna något. Va faaan, tänker jag.

Eller. Jag tycker att det är onödigt med tillgjorda leenden. Att vara glad och hjärtegullig mot en person för att sedan bakprata honom/henne. Var ärlig istället va faaan, tänker jag.

Små små saker. Varför stoppar den där killen in jeansen i strumporna? Sluta flina. Varför går du två steg framför mig hela tiden? Var inte så ful. Varför måste jag vara här? Sluta hosta. Ja, ni vet. Störande.

Såg ni förresten min lilla störande grej här och nu? Jag skrev första meningen två gånger. Ha! Jag visste att jag skulle gå dig på nerverna.

Idag vill jag ha era svar, för jag har inga. Jag har klurat över en del grejer. Hoppas nu på att ni ska kunna besvara dessa simpla tankeställare för mig.

Stör du dig inte på att mackan landar uppochner? Men ok, detta undrar jag inte över för jag vet att det är bevisat att det tar så lång tid för en macka att rotera när den faller från ett bord. Om mackan ramlar från en dubbelt så hög höjd landar den på rätt håll. Det har jag sett på Hjärnkontoret.

När man är hungrig är det alltid äcklig mat i bamba.

Sen så. Man har haft på sig ett par strumpor så de har format sig efter foten och fått en tydlig stortå. När man sedan tar av sig de och tar på sig dem igen hamnar de alltid på fel fot så det ser ut som om man har två stortår. Någon gång borde man väl lyckas att sätta rätt strumpa på rätt fot?

När man är riktigt sugen på godis finns det aldrig något gott hemma.

Som buse tycker man att Västtrafiks priser är alldeles för höga. Då råkar man ibland inte stämpla. När man inte har stämplat kommer alltid en tågvärd. När du har stämplat ser man inte en tågvärd så långt ögat når. Tåget är också alltid för sent när man är på stationen i tid och vice versa.

Alla är bortresta om man inte har något att göra.

Jag tycker även att reklampauserna i TV kommer vid precis fel tillfällen. När det är som mest spännande, minst kissenödig eller när man verkligen inte har lust att resa sig från soffan. Antagligen är nissarna som jobbar på TV riktiga svin som bara utnyttjar tittarna.

Om du är trött ska du gå upp tidigt.

Och sen har jag några riktiga klassikers. Hur långt är ett snöre? Hur brett kan Stefan Holm hoppa? Hur högt är upp? Vad har Thomas DiLeva på sig på en begravning. Kan ni besvara någon av dessa frågor? Berätta för mig. Jag är i behov av att veta.