En varm dag i september. Min familj hade tagit en go vecka bort från stök och stim här hemma. Jag njöt till fullo av vattengympan med de tyska tjocka tanterna. Jag var fullkomligt överlägsen på pilkastningarna som anordnades. Jag skrattade när den tunisiske lekledaren halkade och föll ner i poolen ("hallka bola"). Jag prutade och när dagarna nästan var slut sjöng jag med i turistgruppens allsångskvällar.

Piratbåten. Den självklara turistattraktionen. Ett halvt dussin muskulösa män i ett piratskepp tog all världens folk på en tur de sent kommer att glömma. Vi bjöds på tyngdlyftning, repklättring, nyinfångad fisk och som avslutning en Titanicinspirerad scen i båtens för. Men det jag mest kommer ihåg från piratskeppet är badpaus nummer två.

Vid tre tillfällen lade båten till vid en vid för att rasta alla genomsvettiga passagerare. Vattnet var klart och underbart blått. Precis så blått som man ser på vykortet. Och där skulle jag få bada. Jag tog chansen att dyka från relingen. Med mina cyklop simmade jag runt runt och såg den sandvita botten under mig. "Skit, det kan inte alls vara djupt här", tänkte jag och prövade att simmar ner. Det var lättare sagt än gjort. Jag simmade och simmade. Kände att andan höll på att ta slut. Jag kommer inte ett dyft närmare botten. Har jag glömt att ta bentag? Nej. När jag tittar upp mot ytan ser till min förskräckelse att den är minst fem meter upp.

Det var klart vatten. Vattnet var underbart blått. Och här klarade inte jag att simma ner till botten ens. Jag som brukar vara en sån haj i vattnet. Jag kom ingenstans. Det var som att springa på en tjockmatta, fastna i kvicksand, trampa vindruvor eller förgäves kämpa i en fotbollsmatch. Jag kom verkligen ingenstans. Det var förargligt. Att kämpa och kämpa och samtidigt inte nå något resultat. Det var knappt något jag aldrig upplevt förr. Med svansen mellan benen klev jag upp ur vattnet igen. Frågade: "How deep is the water?"

-        Twelve meters, sir.

Nu kändes det lite bättre.