En gång för länge sedan stod jag i träslöjdssalen och sågade ett pussel. Det hade formen av ett äpple. Nu ligger det här bredvid mig. Det är nio bitar. När jag stod där och sågade ett äppelpussel kom min hand i vägen för sågen. Tjoff! När jag stod där och sågade, sågade jag mig i fingret. Jag blev illamående och fick lägga mig på en bänk i salen. I all kalabalik höll jag på att svimma. När jag hade stått där och sågat mig i fingret.
Det var ofta så förr för mig. När jag såg blod blev jag helt vimmelkantig och det började svartna framför ögonen på mig. Det var förbestämt. "Eftersom jag blivit yr förut vid synen av blod borde jag bli det nästa gång." Det satte sig i hjärnan. Jag är rädd för blod. Till slut växte jag ifrån det. Nu är jag en man. Nåja, inte riktigt. En barnslig man kanske.

Fast ibland bara önskar jag att jag vore kvinna. Det finns ju en massa skoj med att vara kvinna. Det innebär att du får svårare att få jobb, lägre löner, barnafödsel, diskriminering, blickar från äckelgubbar, rädsla att gå hem själv, mens, gå upp tre timmar innan skolan börjar för att sminka sig och så vidare. Tror jag. Jag har ju aldrig testat på. Men det skulle ha varit intressant. Man skulle få kämpa för sina rättigheter, ingenting får man gratis (om man inte har kort kjol och djup urringning) trots att vi bor i ett så välutvecklat samhälle som Sverige. (Och just det, jag yrkar för glasögonbidrag och gratis tamponger. Vore inte det rättvist?)

Det är en utmaning värd att ta. Och kanske är det bara kvinnorna som klarar av den. Kanske är det så att kvinnorna är starkare än männen. "The survival of the fittest" (Darwin). Vad vet jag? Jag är bara man. Jag var rädd för blod.