När solen skiner är jag lätt och glad. När molnen täcker himlen sänker jag mitt huvud och är inte längre lika full energi. Trots solens enorma storlek och lysande kraft kan jag inte låta bli att förundras över hur mycket den spelar in hos oss människor. Vi blir vänliga. Vi blir glada. Vi blir lättsamma. Och vi blir fulla av karisma.

Vad vore en sommar utan sol? Ingenting för mig. Sommar elikamed sol! Vi ska kunna ligga halvnakna på stranden och bara lapa oss i det vintergatans stjärna erbjuder oss. Vi svettas så det börjar lukta bacon och när kvällen är kommen är vi så nöjda med våran dag att man tvivlar på att nästa kommer att bli lika.

Men är egentligen solen vår vän? Denna elakartade glob skapar både torka och global uppvärmning. Som i sin tur resulterar i svält, rubbat ekosystem, smälta poler och massdöd. Kanske dumt tänkt av mig eftersom vi inte skulle ha haft vare sig mat, poler eller ett ekosystem utan solen. Vi skulle inte ens ha oss själva. Så varför kan inte solen lysa lite mer lagom.

Ordet som svenska språket är ensamt om att ha. Ett ord som passar in i alla lägen. Men vi får aldrig lagom. Antingen är det för mycket. Eller så är det för lite. Det regnar, regnar, regnar. Eller. Det är för, för, fööör varmt. Vi blir aldrig nöjda. Jag är likadan. "Vädret i Sverige är så jävla kass." Alltid!

Så varför inte bara nöja oss med det vi har - det klimat vi har. Ta vara på den gnutta sol vi får. För vi mår ju faktiskt bättre. Och vi blir gladare. Och vi sprider det till vår omgivning. Och en sak är säker. Solen är vår bästa vän.