På löpsedeln står det: "tappa vikt med nya bantningsmetoden". I samhället talas det om hur överviktiga har det svårt. Hur de överviktiga nedvärderas. Och hur folk glor när överviktiga passerar på gatan. Jag förstår mig inte på detta. Har man inget annat vettigare för sig. Överviktiga människor är det bästa som finns.

Fetma är en sjukdom som jag har förstått det. Den sjukdomen är kanske jobbig att ha. Jag vet inte. Jag är pinnsmal. Men jag vet även att tjocka människor har en gåva som ingen annan har. De är "tjocka av snällhet". Över lag är tjocka människor snällare än normalviktiga. Enligt mina undersökningar då alltså. Och för att poängtera detta. Det är bra att vara snäll.

Så om tjocka går runt och bär på all snällhet. Hur kommer det sig då att vi inte alltid söker oss till dem? Är vi verkligen så ytliga. För idealet säger till oss att man inte ska vara tjock. Man ska vara "känd och smal, känd och smal". Då är livet lyckat. Eller inte. Det viktigaste är vännerna. Och det tror jag inte att tjocka människor har lika lätt att få. Rätta mig om jag har fel. Jag kanske är helt ute på hal is.

Vi drar oss för att tilltala en överviktig. Vi ger de istället öknamn. Vi tillverkar riktigt små kläder så att de överviktiga måste specialbeställa sina. Vi vill inte synas tillsammans med en överviktig. Då sjunker vår status. Vi håller oss helt enkelt borta. Jag tycker att det borde vara tvärtom. Vi har mycket att lära av landets "små tjockisar". Låt oss placera dem i TV. Och visa alla att tjockisar inte bara kan figurera i matprogram.

Jag vill se en tjockis i rapport. Som kan berätta de senaste menyerna från McDonalds. Jag vill en tjockis på Bingolotto. Då lär tittarsiffrorna öka. Jag vill se en tjockis i Let's Dance. Så det blir lite mer gump i rörelserna. Och jag vill att alla i Lost ska vara tjocka. Då kommer inte maten räcka så länge som den gjort nu. Till sist vill jag se en tjock julvärd. Det kan inte sluta i annat än succé.