"Femmorna mot röset. Pix pax att ha det här målet."

Vi tog alltid det där målet. Det var bara för att vattenpölarna var djupare på andra sidan. Svårare att försvara då. Klockan är tjugo i tio. Rasten varar bara i 20 minuter. Vi måste skynda oss att sätta i gång matchen. Alla intresserade har kutat ner för skolgården till den blöta grusplanen. Massvis med barn står nu på planen redo för avspark. Majoriteten killar. Ingen har jacka. Nu ska man vara så kvick och smidig som möjligt.
Det är nästan omöjligt att få tag i bollen på grund av alla ben med stövlar. (Stövlar? När man ska spela fotboll, det kan inte vara det smidigaste.) Hit och dit mölas bollen fram och tillbaka. Som busschaufförer runt en porrtidning springer alla runt bollen. Förutom de som saknar bollsinne. De står och tittar på larver eller räknar taggar på busken. Till slut lossnar bollen och en femmas tå sträcks fram. 1-0. Och klockan ringer. Ding ding dong.

Matcherna slutade nästan alltid så. Till oss. Femmorna. Sen retade småungarna oss. Vi blev jättesura. De sjöng "campione campinoe oh öh woow öhw". Trots att vi hade vunnit och innerst inne visste vi att vi var bäst. Men vi blev sura. Några slog de mindre. Då togs det upp på nästa klassråd.

När vi satt i klassrummet igen var våra tröjor fulla av prickar på ryggen. Förutom de som saknar bollsinne. De var rena. Istället gömde de en tusenfoting under bordet. Det enda jag höll under bordet var min stolthet. Vinnarinstinkten att alltid göra mitt bästa, vad det än handlade om. Men jag visade det inte för någon. Jag höll det inom mig. Andra fick bara se mitt bästa jag. Det jag gav i alla situationer, i alla lägen.