-         Jag såg dig på TV häromdagen

-         Jaså? Va kul, eller något.

-         Ja, eller hur. Grattis!

-         Ehm... tack. Varför säger du det?

-         Grattis till att du fick vara med i TV, alla vill ju det.

-         Nej. Varför vill man med?

-         Man vill synas.

-         Men det kan man ju göra i verkliga livet också.

-         Men inte inför så många.

-         Vill man alla många ska se?

-         Ah. Men helst vill man att alla ska se.

-         Varför tror du att det är så?

-         Vet inte. Men jag vill synas i alla fall.

-         Okej. Konstigt.

Konstigt eller inte. Så här tror jag att det är i alla fall. Människor vill inte bara vara en i mängden. Man vill vara någon som sticker ut. Man vill att någon ska lägga märke till en. Man vill vara en röd prick i en grå massa. Man vill vara den roliga. Den charmiga. Den sympatiska. Den omtänksamma. Man vill vara där när det händer. Men man vill ändå inte synas för mycket. Man ska inte göra bort sig. Inte skämma ut sig. Inte vara stöddig. Inte gå till överdrift. Man ska vara lagom. På rätt plats.

Man söker. Hela tiden letar man efter vem man egentligen är. Och det är du själv som bestämmer det. Nej, så fan heller. Det är alla i din omgivning. Det är de som gör dig till den du är. Därför gäller det att synas. Men inte vara för synlig. Därför gäller det att vara bra. Men inte för bra. Därför gäller det att vara precis lagom.

Man ska vara som ett myggbett. Det gäller att varsamt välja platsen där man är det. På vissa ställen kliar det något ofantligt. Det är outhärdligt. Där klarar man sig aldrig. Inte ens om man är med i TV.