Alla tycker väl om att baka? Eller alla tycker väl åtminstone om att äta det som är bakat. Jag tycker om både och. Jag tycker om morotskaka, kladdkaka, sega chokladmuffins, drömmar, chokladrutor, havreflarn etc. I de kakorna finns det socker. Det är sött.

Förut bakade jag alltid. Det var liksom mitt intresse. Jag frågar mig varför jag inte gör det längre. Man får ju bara ut gott utav det (dubbel bemärkning). Och så tyckte jag om att diska förut (bara som en liten parentes). Det gör jag inte längre.

När vi hade bakvecka i skolan när jag gick i sjuan skulle vi göra rulltårta. Varsin skulle man baka. Av den kakan man tog ut ur ugnen skulle man göra tolv bitar. En bit fick du själv äta upp. Jag gjorde med chokladsmak. När den var färdig skar jag elva små smala bitar. Vad som blev kvar, nästan halva tårtan, var den biten till mig. Smart va!?

Problemet var bara att Muhammed också var där och bakade. Eller ah, bakade och bakade. Han var där. Och han åt. Muhammed är den där storvuxna, nästan tjocka, killen i nian alla är rädda för. Han som hotar lärarna för att få bättre betyg. Han som startar matkrig. Han som lyfter upp att små skitar på skåpen. En gång stoppade han hela luciatåget bara för att han skulle gå på toa. Han hade herravälde över skolan.

Han kommer med bestämda tunga steg mot mig i hemkunskapssalen. Ser hur han är ute efter min kaka. Jag känner hur paniken sprider sig hos mig. Han är framme vid min kaka. Sträcker sig efter den. Jag slänger mig mot min tårta för att skydda den. Men det är för sent. I ett enda nafs är hela min goda rulltårta borta. Han tuggade inte ens. Han njöt säkert inte heller. I vilket fall som helst så var min kaka borta.

Mina ögon blir blanka när jag tänker tillbaka på det här. Känner hur jag behöver tröst. Nu ska jag gå och baka. Förhoppningsvis får jag hela kakan för mig själv.