I tecknade filmer sitter det alltid en ängel på ena axeln och en djävul på den andra. På samma sätt sitter de på mig. Alltid bråkar de två om hur jag ska agera. I slutändan är det alltid ängeln som vinner. Fast ibland händer det att ängeln har fastnat i en bilkö. Och vad händer då? Jo, djävulen bestämmer hur jag ska agera.

En riktigt ond djävul skulle då fått dig att sno godis från småbarn, lägga häftstift på lärarens stol eller sätta lappar på ryggen. Men min lilla putte på vänsteraxeln är inte riktigt så mörk på insidan. Han nöjer sig med att irritera vänner ända in på skinnet. Vad är egentligen roligare än att retas?

Helst ska man få in en liten enkel kommentar som bara offret och dennes närmaste vänner förstår. Den ska vara så rapp och kvick att det går ett sus genom luften när kommentaren fälls. Och offret ska bli så förnärmad och illa betagen att ansiktet förvrängs likt han ätit en citron. Kanske säger du något om hans utseende eller beteende. Och förresten kan även vara otroligt kul att peta på folk (bara som ett tips). Offret blir förstås ledset och du skrattar djävulskt, mycket tack vare din nya kompis på axeln.

Men snart har bilkön lossnat och ängeln är på väg rakt hem mot din högeraxel. Djävulen kastar oroliga blickar och antar att nu är hans roliga stund på dagen slut. Ängeln är tillbaka på sin plats och ställer i ordning på saker och ting. Du säger till offret att allt bara var på skoj och ber att han ska förlåta dig. Rätt och slätt är allt åter frid och fröjd och allt är som vanligt igen. Men innerst inne saknar du den stunden där du för en gång skull fick vara "the bad guy".