Ungjävlar kan komma på de mest elaka saker. När de väl har kommit på dem är de inte sena att utföra de också. Har ni gjort rackartyg någon gång?

Jag minns speciellt en gång på Halloween. Jag och en kompis var ute och hotade (för det är väl det man gör). Godis ville vi ha. En tant står och vinkar åt oss i köksfönstret. Men öppnar det gjorde hon inte. Dagarna och veckorna senare, kanske till och med månaderna, ägnade vi oss att, på väg till skolan, skyffla upp snö på hennes trappa. En dag var hon hemma! Vi springer iväg i högsta fart och gömmer oss i flera timmar i den iskalla snön. När jag kommer igen visar det sig att tanten har fått ett tips om var jag bor (jag vet vem den skyldiga är, tro inte att jag glömt det). Jag får en utskällning och det var inte mycket mer med den saken. Sedan dess har jag varit en tvättäkta ängel.

Ungjävlar kan säga de mest elaka saker. När de väl har sagt det har de inget som helst samvete hur de påverkar mottagaren. Har ni sagt någon elakt någon gång?

Häromdagen sa en unge de mest hemska saker till mig (för hemska för att skrivas ner här). Förresten, det var inte en unge, den var en hop av dem. Och de slogs också. Jag låg på marken och de trampade på mina händer. Nöp mig i armarna. Och sparkade mig på smalbenen. Kallade mig ord. Sedan ville de vara vänner igen och rida på min rygg. "Fan heller", sa jag. Då bröt helvetet loss. Jag var "en idiot", "apa", "skitkorv" etcetera. Ett barn var dock en riktigt härlig prick. Men ack så fel jag hade. För från dennes mun hör jag:

-         Var är min sprit? Fan, jag behöver den nu. Och ett ligg skulle vara gött.

Ungjävlar måste vara de värsta varelserna på jorden.

Kursiv stil = Osäker stackare

Inom parentes = Mina tankar

Hahaha. Titta på mig. (Vad är det nu då?) Jag är bäst. (Hmpf. Ah säkert.) Jag är störst. (I käften i alla fall). Kolla vad jag ska göra nu. Se. Snälla. (Han måste ha uppmärksamhet.) Titta på mig. (Stackars liten, skaffa dig ett liv.)

Någon som fattar vart jag vill komma? Små ynkliga personer med dåligt självförtroende som gör allt för att folk ska upptäcka dem. De gör verkligen vad som helst för att bli accepterad av omgivningen. Allt. Jag ser bara på. Med ett flin. Tänker. Ser dem inte själva hur de beter sig? Jag tycker synd om dem. Att sakna självständighet måste vara det värsta som finns. Då har man ingen identitet. Man har inget jag.

Kolla nu. Jag ska ta den här "shoten". (Hm. Okeeej!?) Höhö. Nu då. *Slurk* (Wow...NOT) Fan va det bränner, jävlar. (Du är sååå cool.) Arrgh. Så jävla ballt ändå. (Ja, nu är du väl nöjd. Alla ser. Du är i centrum. Men för vadå? Du drack bara lite apelsinjuice.)

Jag tror att alla vill synas. Det ligger i våran natur. Men det ska inte behöva gå så långt att man desperat letar efter bekräftelse. Nej. Jag dyrkar dig som kan vara dig själv. Du kan stå upp för vem du är. Du kan hjälpa andra. Du är en vän. Du är en sann vän. Du är bra tycker jag.

Så varför vara patetisk? Varför så nödvändigt att sticka ut? Varför inte bara vara en i mängden? För i slutändan är du ändå unik. Du måste bara själv inse det. Hallejulah. I am from the ghetto. And I'm proud of it.

Det finns mycket att vara rädd för. Din svärmor, spindlar, trånga utrymmen, bli sviken, mörker, en häst, spöken, chefen, bli våldtagen, att misslyckas, höjder eller kanske för själva rädslan.

För ofta är det väl så att du inte är rädd för det du ska göra utan är rädd för att inte klara att göra det du ska. Vad kommer att hända när du står där och har misslyckats? Som höjdskräck. Du står högt, högt över marken. Du ska hoppa. Behöver inte tänka på hur högt det är. Du tittar ner. Du blir bensvag. Och du känner hur allt mod inom dig flyger iväg.

Innerst inne vet du att när du väl landat kommer allt att vara frid och fröjd och du förstår inte varför inte hoppade tidigare. Allt är psykiskt. Det gäller att övervinna sig själv. Att lura sin hjärna att göra saker innan man hinner förstå hur rädd man egentligen är.

Jag är rädd för spindlar. Dessa krypande varelser. De saknar betydelse. De är små. Varför är de så äckliga när de är så små? Jag får panik. Det är från tidigare traumatiska (nja) händelser med detta kryp som denna rädsla har väckts. Jag säger till mig själv att: Nu får det vara nog. Nu ska jag komma över min skräck. Det är svårt.

Förresten har jag hört att man varje år sväljer åtta spindlar. Hur vet jag inte, men visst låter det läskigt.

Säg mig. När ska rädslorna övervinnas och kvar endast stå en stark individ som klarar allt. När ska våra psyken vara likt Lottas på Bråkmakargatan? Där är det inget trassel. "Det är bara att vicka på rumpan lite." När ska våra jag inre jag vara lika självsäkra och Pippi Långstrumps? Och när blir vi lika modiga som Ronja Rövardotter?

Det är småflickor som inte visar en sekunds tvekan. Småflickor som visar vägen. Kan de så kan vi. Och jag. Jag tog mig i kragen och andas lugnt så fort en spindel sätter sig över min huvudkudde. Jag menar - hur farliga är de egentligen?

En varm dag i september. Min familj hade tagit en go vecka bort från stök och stim här hemma. Jag njöt till fullo av vattengympan med de tyska tjocka tanterna. Jag var fullkomligt överlägsen på pilkastningarna som anordnades. Jag skrattade när den tunisiske lekledaren halkade och föll ner i poolen ("hallka bola"). Jag prutade och när dagarna nästan var slut sjöng jag med i turistgruppens allsångskvällar.

Piratbåten. Den självklara turistattraktionen. Ett halvt dussin muskulösa män i ett piratskepp tog all världens folk på en tur de sent kommer att glömma. Vi bjöds på tyngdlyftning, repklättring, nyinfångad fisk och som avslutning en Titanicinspirerad scen i båtens för. Men det jag mest kommer ihåg från piratskeppet är badpaus nummer två.

Vid tre tillfällen lade båten till vid en vid för att rasta alla genomsvettiga passagerare. Vattnet var klart och underbart blått. Precis så blått som man ser på vykortet. Och där skulle jag få bada. Jag tog chansen att dyka från relingen. Med mina cyklop simmade jag runt runt och såg den sandvita botten under mig. "Skit, det kan inte alls vara djupt här", tänkte jag och prövade att simmar ner. Det var lättare sagt än gjort. Jag simmade och simmade. Kände att andan höll på att ta slut. Jag kommer inte ett dyft närmare botten. Har jag glömt att ta bentag? Nej. När jag tittar upp mot ytan ser till min förskräckelse att den är minst fem meter upp.

Det var klart vatten. Vattnet var underbart blått. Och här klarade inte jag att simma ner till botten ens. Jag som brukar vara en sån haj i vattnet. Jag kom ingenstans. Det var som att springa på en tjockmatta, fastna i kvicksand, trampa vindruvor eller förgäves kämpa i en fotbollsmatch. Jag kom verkligen ingenstans. Det var förargligt. Att kämpa och kämpa och samtidigt inte nå något resultat. Det var knappt något jag aldrig upplevt förr. Med svansen mellan benen klev jag upp ur vattnet igen. Frågade: "How deep is the water?"

-        Twelve meters, sir.

Nu kändes det lite bättre.

Idag stör jag mig. Idag stör jag mig. Jag stör mig på självklarheter. Sånt som folk säger när alla redan vet om det. Och jag stör mig på onödiga saker. Sånt som man inte behöver. Och så stör jag mig på små små saker som man egentligen inte behöver störa sig på. Men jag stör mig i alla fall.

Självklarheter. Ni vet när man har bestämt träff med några. Dessa vet alltså att man ska komma. Ändå utropar någon: "Så du är här nu!?". Va faaan, tänker jag. Det både vet du och ser du.

Eller. Man kommer upp på morgonen (morgon och morgon, det kanske är förmiddag). Går, likt en zombie, in i köket. Mamma säger: "Jaså, är du vaken!?". Va faaan, tänker jag. Det både vet du och ser du. Har du inget att säga, låt då bli.

Onödiga saker. Ni vet när man på innehållsförteckningen måste skriva vad som är i. Till exempel. På jordnötringarna: "Kan innehålla spår av jordnötter." Va faaan, tänker jag. Vilken idiot fattar inte det liksom.

Eller. Att det står: "Kan innehålla spår av jordnötter." på allt annat. En vaniljglass, en chokladbit, en kaka. Allt. Kan man inte unna de små allergikerna något. Va faaan, tänker jag.

Eller. Jag tycker att det är onödigt med tillgjorda leenden. Att vara glad och hjärtegullig mot en person för att sedan bakprata honom/henne. Var ärlig istället va faaan, tänker jag.

Små små saker. Varför stoppar den där killen in jeansen i strumporna? Sluta flina. Varför går du två steg framför mig hela tiden? Var inte så ful. Varför måste jag vara här? Sluta hosta. Ja, ni vet. Störande.

Såg ni förresten min lilla störande grej här och nu? Jag skrev första meningen två gånger. Ha! Jag visste att jag skulle gå dig på nerverna.

Idag vill jag ha era svar, för jag har inga. Jag har klurat över en del grejer. Hoppas nu på att ni ska kunna besvara dessa simpla tankeställare för mig.

Stör du dig inte på att mackan landar uppochner? Men ok, detta undrar jag inte över för jag vet att det är bevisat att det tar så lång tid för en macka att rotera när den faller från ett bord. Om mackan ramlar från en dubbelt så hög höjd landar den på rätt håll. Det har jag sett på Hjärnkontoret.

När man är hungrig är det alltid äcklig mat i bamba.

Sen så. Man har haft på sig ett par strumpor så de har format sig efter foten och fått en tydlig stortå. När man sedan tar av sig de och tar på sig dem igen hamnar de alltid på fel fot så det ser ut som om man har två stortår. Någon gång borde man väl lyckas att sätta rätt strumpa på rätt fot?

När man är riktigt sugen på godis finns det aldrig något gott hemma.

Som buse tycker man att Västtrafiks priser är alldeles för höga. Då råkar man ibland inte stämpla. När man inte har stämplat kommer alltid en tågvärd. När du har stämplat ser man inte en tågvärd så långt ögat når. Tåget är också alltid för sent när man är på stationen i tid och vice versa.

Alla är bortresta om man inte har något att göra.

Jag tycker även att reklampauserna i TV kommer vid precis fel tillfällen. När det är som mest spännande, minst kissenödig eller när man verkligen inte har lust att resa sig från soffan. Antagligen är nissarna som jobbar på TV riktiga svin som bara utnyttjar tittarna.

Om du är trött ska du gå upp tidigt.

Och sen har jag några riktiga klassikers. Hur långt är ett snöre? Hur brett kan Stefan Holm hoppa? Hur högt är upp? Vad har Thomas DiLeva på sig på en begravning. Kan ni besvara någon av dessa frågor? Berätta för mig. Jag är i behov av att veta.

Alla tycker väl om att baka? Eller alla tycker väl åtminstone om att äta det som är bakat. Jag tycker om både och. Jag tycker om morotskaka, kladdkaka, sega chokladmuffins, drömmar, chokladrutor, havreflarn etc. I de kakorna finns det socker. Det är sött.

Förut bakade jag alltid. Det var liksom mitt intresse. Jag frågar mig varför jag inte gör det längre. Man får ju bara ut gott utav det (dubbel bemärkning). Och så tyckte jag om att diska förut (bara som en liten parentes). Det gör jag inte längre.

När vi hade bakvecka i skolan när jag gick i sjuan skulle vi göra rulltårta. Varsin skulle man baka. Av den kakan man tog ut ur ugnen skulle man göra tolv bitar. En bit fick du själv äta upp. Jag gjorde med chokladsmak. När den var färdig skar jag elva små smala bitar. Vad som blev kvar, nästan halva tårtan, var den biten till mig. Smart va!?

Problemet var bara att Muhammed också var där och bakade. Eller ah, bakade och bakade. Han var där. Och han åt. Muhammed är den där storvuxna, nästan tjocka, killen i nian alla är rädda för. Han som hotar lärarna för att få bättre betyg. Han som startar matkrig. Han som lyfter upp att små skitar på skåpen. En gång stoppade han hela luciatåget bara för att han skulle gå på toa. Han hade herravälde över skolan.

Han kommer med bestämda tunga steg mot mig i hemkunskapssalen. Ser hur han är ute efter min kaka. Jag känner hur paniken sprider sig hos mig. Han är framme vid min kaka. Sträcker sig efter den. Jag slänger mig mot min tårta för att skydda den. Men det är för sent. I ett enda nafs är hela min goda rulltårta borta. Han tuggade inte ens. Han njöt säkert inte heller. I vilket fall som helst så var min kaka borta.

Mina ögon blir blanka när jag tänker tillbaka på det här. Känner hur jag behöver tröst. Nu ska jag gå och baka. Förhoppningsvis får jag hela kakan för mig själv.

Har du någon gång vart på konsert? Eller stått i en matkö? Av erfarenhet vet jag att du har medverkat i en böghög. Så... vad kände du? Välbehag, panik eller kanske avsky? Jag är en sådan person som fullkomligt hatar folkmassor och trängsel. Skockar av sinnessjuka klåfingriga missfoster där alla gör sitt yttersta för att få den bästa platsen eller det största utrymmet utan någon som helst omtanke hur personer runt om den påverkas. Där står jag i lugn och ro och tvingas känna mig själv knuffas hit och dit samtidigt som andras händer medvetet eller omedvetet fingrar över min kropp.

De flesta svenskar är medlemmar i den så kallade "70-klubben". Det är så många centimeter vi svenskar tycker att en främling ska hålla avstånd så att vi ska kunna känna oss trygga. Jag har inte emot att en främling sätter sig och pratar med en på tåget (vilket händer ytterst sällan) men när denne har kommit på tok för nära (han har kommit så tätt intill dig att man känner choritzoodören välla ur munnen) är det inte längre är trevligt utan endast motbjudande.

Vad är det då som får vissa människor, män i synnerhet, att smidigt, utan att någon först märker det, närma sig för att sedan sätta in en stöt i form av en slemmig kram eller en böghög. Är för att vi är osäkra med oss själva och måste göra oss själva rättvisa bland omgivningen? Jag tror att det är vår biologiska bakgrund som spelar in. Istället för att slåss om den bästa kvinnan bildar vi istället högar där vissa små stackare får utlopp för sina intima behov. Helst ska man även hinna med ett par juckningar innan högen är slut och vardagen fortsätter till det normala.

Samma osäkra manliga beteende kan man stöta på i omklädningsrummet. Killarna stroppar runt med musklerna spända till max. Självklart ska ingen se att man spänner sig så mycket att man nästan skiter ner sig. Men gärna ska man också jämföra och påpeka hur sommaren och stranden närmar sig med stormsteg. En annan oskriven regel är att kommentera hur brännan på duschpartnern ser ut, behåringen eller hur mycket han schamponerar sig. Ett enligt mig ett stark tecken på sexuella dragningar till det egna könet.

Så är vi alla bögar innerst inne? Kanske skyller vi bara ifrån oss då vi anklagar utövarna i specifika sporter för att vara homosexuella. Vi är väl rädda för att själva bli en av dem. Så om vi nu inte tvekar att titta in andra män i duschen, då finns det någonting att frukta. Din sexuella läggning är lika säker som en etta. Bara du är trygg i dig själv. Och hur farligt kan det vara? Det är ju ingen sjukdom. Att vara fikus.

När solen skiner är jag lätt och glad. När molnen täcker himlen sänker jag mitt huvud och är inte längre lika full energi. Trots solens enorma storlek och lysande kraft kan jag inte låta bli att förundras över hur mycket den spelar in hos oss människor. Vi blir vänliga. Vi blir glada. Vi blir lättsamma. Och vi blir fulla av karisma.

Vad vore en sommar utan sol? Ingenting för mig. Sommar elikamed sol! Vi ska kunna ligga halvnakna på stranden och bara lapa oss i det vintergatans stjärna erbjuder oss. Vi svettas så det börjar lukta bacon och när kvällen är kommen är vi så nöjda med våran dag att man tvivlar på att nästa kommer att bli lika.

Men är egentligen solen vår vän? Denna elakartade glob skapar både torka och global uppvärmning. Som i sin tur resulterar i svält, rubbat ekosystem, smälta poler och massdöd. Kanske dumt tänkt av mig eftersom vi inte skulle ha haft vare sig mat, poler eller ett ekosystem utan solen. Vi skulle inte ens ha oss själva. Så varför kan inte solen lysa lite mer lagom.

Ordet som svenska språket är ensamt om att ha. Ett ord som passar in i alla lägen. Men vi får aldrig lagom. Antingen är det för mycket. Eller så är det för lite. Det regnar, regnar, regnar. Eller. Det är för, för, fööör varmt. Vi blir aldrig nöjda. Jag är likadan. "Vädret i Sverige är så jävla kass." Alltid!

Så varför inte bara nöja oss med det vi har - det klimat vi har. Ta vara på den gnutta sol vi får. För vi mår ju faktiskt bättre. Och vi blir gladare. Och vi sprider det till vår omgivning. Och en sak är säker. Solen är vår bästa vän.

Jag har ett samvete som är större än min kroppshydda. Jag klarar inte av att se hur en annan människa blir besviken över mina ord. Hur ögonen sjunker och hur han/hon säger "det gör inget, det är lugnt". Därför brukar mina beslut vara till den andras önskan, vare sig jag vill eller inte. Det går att leva med det också.

Det är ibland för jävla svårt att säga nej. Ett enkelt ord på tre ynka bokstäver. Ändå är det rent ut sagt en omöjlighet för mig att orda detta. Min rädsla för att göra någon annan besviken är enorm, ofantlig, obegränsad. Man kan tycka att det är mitt bästa som är det bästa för mig. Hänger ni med? Men för mig är det viktigaste att andra mår bra. Ofta är det så att jag tar mina vänner i första hand. Det går att leva med det också.

Jag har inte lust att träna - jag tränar ändå. Jag har inte lust att göra något - jag ställer upp ändå. Jag räknar ner sekunder till att jag får en sekund för mig själv. Att hinna tänka och att bara ta det lugnt. Men vadå? Ett liv på topp är ju själva höjdpunkten. Vila sig kan man göra när man är död. Jag känner att om man håller igång och inte slappar ner sig så orkar man mer. Det är ett ganska gott tips. Men SPA. Det går att leva med det också.

På något vis måste jag kunna intala mig själv att den andra personen borde förstå mitt svar och att han/hon inte blir så besviken som jag tror. Han/hon borde förstå hur jag tänker. Allting kan inte alltid passa alla. Då skulle inget blivit speciellt kul. Nu frågar jag mig själv: Är det enbart kul man är ute efter? Svar: Nej. Man måste leva med sunt förnuft och se till vårt eget bästa. Nej är betraktat som ett konservativt negativt ord som i många munnar är tabu. Så även för mig, slår det mig medan jag skriver. Men inte nu längre. Det går inte att leva med. Nej, nu har det blivit ändring, nu ska jag säga nej.
- NEJ!

En dag kommer jag hemcyklandes från skolan. Det var längesen och det var sol. En sådan där bra dag man bara tycker om. Jag har precis cyklat in genom stenmuren vi har längst ner i vår trädgård när mitt hjärta fastnar i halsgropen. Framför mig ser jag en...

Livet är en engångsföreteelse. Livet inträffar bara en gång. Det gäller allt organiskt liv. En gång. Det är inget du kan göra åt. Liv går inte att få igen. Så det liv du har måste tas vara på. Jag antar att det är din viktigaste uppgift.

Jag jobbar varje dag för att bli den jag vill vara. Det jag inte trivs med mig själv ändrar jag på. Det andra stör sig på mig ändrar jag på. Allt för att kunna bli en så god människa som möjligt. Det kanske låter klyschigt men skiter jag i. Att inte klara av att leva med sig själv måste vara det mest horribla som finns.

Precis lika mycket som jag formar mig själv blir jag påverkad av andra. "Det är inte mina åsikter som mig själv som gör mig till den jag är - det är andras åsikter om mig." Låter svagt men har betydelse. Tänk hur mycket man lyssnar på andra hur man ska vara etc. Eller är du helt självständig?

Det jag vill komma till är: Du har ett liv. Spela inte bort det, klanta inte bort, var varsam, släng inte iväg ditt liv. Vi är inte så bra på att återvinna.

... älg. En stor älg med enorma horn. Den står och glor på mig bara tre meter fram. Har ätit sig berusad på höstäpplena. Jag står lamslagen. Hinner tänka att detta är slutet. Älgen tar ett språng mot mig. Jag hukar mig. Blundar. Älgen viker av. Paralyseringen släpper. Jag springer därifrån.

Så skört kan livet vara. En dagen bra. Andra dagen borta. Ta vara på det. Livet är det betydelsefullaste du har.

På löpsedeln står det: "tappa vikt med nya bantningsmetoden". I samhället talas det om hur överviktiga har det svårt. Hur de överviktiga nedvärderas. Och hur folk glor när överviktiga passerar på gatan. Jag förstår mig inte på detta. Har man inget annat vettigare för sig. Överviktiga människor är det bästa som finns.

Fetma är en sjukdom som jag har förstått det. Den sjukdomen är kanske jobbig att ha. Jag vet inte. Jag är pinnsmal. Men jag vet även att tjocka människor har en gåva som ingen annan har. De är "tjocka av snällhet". Över lag är tjocka människor snällare än normalviktiga. Enligt mina undersökningar då alltså. Och för att poängtera detta. Det är bra att vara snäll.

Så om tjocka går runt och bär på all snällhet. Hur kommer det sig då att vi inte alltid söker oss till dem? Är vi verkligen så ytliga. För idealet säger till oss att man inte ska vara tjock. Man ska vara "känd och smal, känd och smal". Då är livet lyckat. Eller inte. Det viktigaste är vännerna. Och det tror jag inte att tjocka människor har lika lätt att få. Rätta mig om jag har fel. Jag kanske är helt ute på hal is.

Vi drar oss för att tilltala en överviktig. Vi ger de istället öknamn. Vi tillverkar riktigt små kläder så att de överviktiga måste specialbeställa sina. Vi vill inte synas tillsammans med en överviktig. Då sjunker vår status. Vi håller oss helt enkelt borta. Jag tycker att det borde vara tvärtom. Vi har mycket att lära av landets "små tjockisar". Låt oss placera dem i TV. Och visa alla att tjockisar inte bara kan figurera i matprogram.

Jag vill se en tjockis i rapport. Som kan berätta de senaste menyerna från McDonalds. Jag vill en tjockis på Bingolotto. Då lär tittarsiffrorna öka. Jag vill se en tjockis i Let's Dance. Så det blir lite mer gump i rörelserna. Och jag vill att alla i Lost ska vara tjocka. Då kommer inte maten räcka så länge som den gjort nu. Till sist vill jag se en tjock julvärd. Det kan inte sluta i annat än succé.

Jag tror inte att banan är en frukt. För jag tror att det är ett bär. Det har jag hört av min naturkunskapslärare. Jag tror på honom. Jag menar, det finns ju en massa andra saker som inte är som man tror jag. Och ofta förenklar man bara saker. Att kalla banan för en frukt är ju fruktansvärt enkelt (förstår ni ordleken?). Och om det är fel så är det inte heller första gången svenskarna har gjort fel. Tänk bara när vi lät tv3 sända Robinson (okej, det var det första jag kom på, förlåt).

Jag har försökt att säga till folk att banan är ett bär. Inget vill lyssna på mig. Det är omöjligt. Jag befinner mig i "dött läge". Men jag tror verkligen på detta. Är det någon mer än jag som tror, och vill, att bananer är ett bär? Istället för medtycke får jag höra en massa skit från andra. De vet plötsligt ALLT om bananer. Här kommer en historia:

Banan är något man kan äta. Det är gott. Men man ska absolut inte äta det när man är trött för då blir man ännu mera trött. Folk tror att det är alkohol som orsakar flest bilolyckor men sanningen är att det är banan som är fallet. Eller ah, banan kanske kommer på andra plats i alla fall.

Märker ni inte hur sjukt det låter. Skulle våran oskyldiga lilla gula böj vara en orsak till bilolyckor. Inte då. Bananer är godtrogna bär som bara vill alla väl. Och alla vet ju att bananer innehåller mycket kolhydrater. Alltså ger den dig energi. Du blir pigg. Inte trött. Pigg. Cirkeln är sluten och lösningen är framme. Fler bär åt folket. "Bananas are (not) for monkeys."

"Femmorna mot röset. Pix pax att ha det här målet."

Vi tog alltid det där målet. Det var bara för att vattenpölarna var djupare på andra sidan. Svårare att försvara då. Klockan är tjugo i tio. Rasten varar bara i 20 minuter. Vi måste skynda oss att sätta i gång matchen. Alla intresserade har kutat ner för skolgården till den blöta grusplanen. Massvis med barn står nu på planen redo för avspark. Majoriteten killar. Ingen har jacka. Nu ska man vara så kvick och smidig som möjligt.
Det är nästan omöjligt att få tag i bollen på grund av alla ben med stövlar. (Stövlar? När man ska spela fotboll, det kan inte vara det smidigaste.) Hit och dit mölas bollen fram och tillbaka. Som busschaufförer runt en porrtidning springer alla runt bollen. Förutom de som saknar bollsinne. De står och tittar på larver eller räknar taggar på busken. Till slut lossnar bollen och en femmas tå sträcks fram. 1-0. Och klockan ringer. Ding ding dong.

Matcherna slutade nästan alltid så. Till oss. Femmorna. Sen retade småungarna oss. Vi blev jättesura. De sjöng "campione campinoe oh öh woow öhw". Trots att vi hade vunnit och innerst inne visste vi att vi var bäst. Men vi blev sura. Några slog de mindre. Då togs det upp på nästa klassråd.

När vi satt i klassrummet igen var våra tröjor fulla av prickar på ryggen. Förutom de som saknar bollsinne. De var rena. Istället gömde de en tusenfoting under bordet. Det enda jag höll under bordet var min stolthet. Vinnarinstinkten att alltid göra mitt bästa, vad det än handlade om. Men jag visade det inte för någon. Jag höll det inom mig. Andra fick bara se mitt bästa jag. Det jag gav i alla situationer, i alla lägen.

Här ska jag försöka skapa en röd tråd. Först en kort.

• När man var liten åkte man bobbycar
• Då fick man sår och plåster
• Man lekte ändå
• Jag lekte med platsboll
• (Sen bildades det sårskorpor)
• Dem kan du pilla på
• Och jag har en studsmatta.

Här kommer den långa historien:

Ni kommer ihåg de där hemska små bilarna som lät som bara satan när man åkte ner för asfaltsbackarna!? Jag minns dem så väl. De var antingen röda eller blå. Röda till tjejerna. Blåa till killarna. Jag hade en röd. Hm. Man körde fort som bara den. Fast man låtsades att man kunde köra snabbare. Men detta fordon var inte gjort att köra snabbt i, för när man uppnådde en viss hastighet och råkade luta sig lite, lite åt något håll var det kört.

Tur att det finns plåster. Mamma tröstar. Skrubbsåren på knäna är inte så farliga egentligen. Upp och hoppa och ut och leka igen. Men inte när det var Bolibompa, det var mot lagen.

Jag gillade sporter. Framför allt fotboll. Men jag var ganska liten. Och de där hårda läderkulorna var något för tunga för en liten skit som mig. Jag hade en platsboll istället. De kunde man skjuta hur hårt som helst på utan att få det minsta ont. Och de svängde. Åt alla möjliga håll och man hade INGEN aning om vart den skulle träffa. Lurigt värre.

Sedan hade sårskorpan torkat och då kunde man pilla bort den. Det gillade inte jag när jag var liten. Men nu tycker jag att det är okej. Men det gäller att hitta de skorpor som läkt färdigt. Om de är "färska" kommer blöda igen och du får ett ärr. Lagom snyggt. Men det är i alla fall en kul sysselsättning. Ett litet tips vad ni kan göra till sommaren. Här kommer ett annat: Ryck av benhår. Kanonkul! Fyra av fem toasters.